Det är antagligen den femte gången jag rullar en sopcontainer bara under den här spelsessionen. Joel tar tag i räcket på sidan, stönar och knuffar den långsamt och vingligt mot målet. Genom att placera den rakt mot den rostiga lastbilen kan han och Ellie hoppa upp på den och klättra över så att de kan fortsätta sin vandring. Jag förstår att det här är vardagsmat i den lummiga postapokalypsen, men jag är mätt redan efter första portionen.
Spel försöker ofta förmedla en känsla, och The Last of Us lyckas nästan alltid bra. Det finns scener som förmedlar uppgivenhet, ångest och ibland lycka, men frågan är varför Naughty Dog blandat in så mycket tristess.
