Etikett: featured Sida 8 av 35

Det skulle vara en underdrift att säga att jag nu börjar känna mig hemmastadd i den fiktiva stadsdelen Kamurochu. Efter första anblicken via min recension av Yakuza 0 (8/10) var jag hopplöst såld på allt som Ryu ga Gotuku Studio tar sig för, och därför har deras nysatsning Judgment legat väldigt högt på önskelistan när det gäller årets lanseringar.

Tekniskt sett är det ett sidospår i Yakuza-spelvärlden, då själva skådeplatsen Kamurocho är samma kvarter som vi har bekantat oss med i flera kapitel av gangstereposet. Karaktärerna är dock nya, och så även berättarsynvinkeln.

Läs mer

Crash Team Racing: Nitro-Fueled är en nytappning på kart racing-pärlan Crash Team Racing från 1999. Vid tiden då originalet släpptes hade karaktären Crash seglat upp på plattformsspelens gräddhylla efter att utvecklarna Naughty Dog släppt en rad stabila titlar med honom i huvudrollen.

Crash var något av en husgud för mig under mitt tidiga spelintresse och därför gick även det ursprungliga CTR varmt på mitt Playstation när det kom. På många vis är det nu därför ett kärt återseende när jag startar upp CTR: Nitro-Fueled och börjar orientera mig i menyerna.

Läs mer

Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.

Detta i kombination med stämningsfull musik, tidlös fiendedesign och underhållande rollspelselement blev så lyckat att begreppet Metroidvania myntades, som en subgenre med titeln som största inspirationskälla.

Läs mer

Jag har fortfarande lite svårt att hänge mig berättelserna i spelgenren visuella romaner. Det beror inte på att grafiken är dålig, handlingen är klen eller att karaktärerna är tråkiga – tvärtom!

Det som jag alltid har haft svårt för är det eviga tryckandet på X för att förmå spelet att hoppa fram till nästa sjok av text. Men nu sitter jag här med en förhårdnad på höger tumme och längtar efter nästa berättelse. Jag har spelat World End Syndrome, och trots att jag inte är klar med spelets alla alternativa slut är jag av någon anledning ändå helt frälst av denna upplevelse.

Läs mer

Rymden kan vara en kall, mörk och ogästvänlig plats. Detta märker besättningen på rymdstationen Observation ganska fort, efter att stationen försätts i ett nödläge. En kollision har uppstått och utöver att skaka om personalen och slå av vissa av de nödvändiga systemen så har skeppets artificiella intelligens – SAM fått lite skavanker och tappat lite av sitt minne.

Vad som borde ha varit ett rutinuppdrag blir lite mer obehagligt och livsfarligt då delar av stationen är direkt ogästvänliga och saknar livsuppehållande system. Emma Fisher, en av de modiga astronauterna, försöker få igång stationens AI för att se hur omfattande skadorna är, och tillsammans börjar de inse det allvarliga i situationen.

Läs mer

Många japanska rollspel har helt fristående delar med små gemensamma element, men The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II bryter normen och är en direkt fortsättning från det spännande slutet i föregångaren. Om du har spelat The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10) så vet du vad du har att vänta, då tvåan använder samma spelmotor men med några fräscha nyheter.

Huvudpersonen Rean Schwarzer vaknar ensam efter att ha varit utslagen sedan den rafflande slutstriden från första spelet. Inbördeskriget är i full gång och fokus ligger på att hitta och återförena sina klasskompisar i Class VII.

Läs mer

Det finns nog många spelintresserade människor ute i världen som är av åsikten att Segas blå igelkott Sonic har en något skamfilad image. Jag tänker inte bara på den kommande filmen vars design av karaktären blev något av ett skämt på nätet, utan även på många av de senare spelen som ibland används som exempel på oslipad speldesign.

Ibland känns det nästan som att Sonic har hamnat i ett fack med populärkulturella ting som folk tycker om att hata och håna utan att de egentligen har någon större erfarenhet av objektet personligen, nästan som att det skulle vara ”inne” att tycka illa om det. Men är Sonics image helt kraschad? Är han, likt punken, död?

Läs mer