På senare tid har jag dragits mer och mer åt spel som simulerar verkligheten på något vis. Det har varit en avkopplande resa och liksom Johan skrev i sitt inlägg om avkoppling i virtuella världar, är det upplevelser som jag längtar tillbaka till.
Men simulatorn som jag har spelat igenom nu, är allt annat än lugn och avkopplande. Det är ju trots allt Maneater vi pratar om, inte maneter.
När det kommer till roguelikespel som spelas om och om igen så finns det några som sticker ut och är extra beroendeframkallande och där suget att börja om finns direkt efter du dör. Dungeon of the Endless tillhör definitivt den skaran även om upplåsningarna mest består av nya karaktärer.
Du befinner dig på ett rymdskepp som förolyckas och störtar. Från början utgår du från en flyktkapsel, men om du lyckas vinna med den, låser du upp andra spellägen. Till exempel där du kraschat medan du befann dig i en sjukhusenhet eller biblioteket. Variationen ändrar reglerna och förutsättningarna för din spelomgång.
Under åren 1991 till 1994 släpptes en trilogi i Japan till Segas Megadrive som gick under namnet Bare Knuckle. Hos oss i väst blev serien känd som Streets of Rage och rönte större framgång här än i sitt hemland. I spelserien får du följa några poliser som under täckmantel handgripligen bekämpar ett brottssyndikat som leds av Mr. X.
Det har nu gått över 25 år sedan våra hjältar gjorde slut på Mr. X. Problemet är bara att under denna tid har ett nytt brottssyndikat vuxit fram och korrumperat staden ännu värre. Denna gång är det Mr. X barn Y-tvillingarna som håller Oak Wood City i ett järngrepp. Veteranerna Axel och Blaze ber ett par vänner om assistans för att än en gång städa upp gatorna.
Ett av förra årets mest efterlängtade titlar var nyversionen av den gamla skräckklassikern Resident Evil 2 (10/10). Väntan var väl värd och resultatet gott, så Capcom fortsatte på samma spår vilket har lett till ett rykande hett nysläpp av uppföljaren Resident Evil 3.
Originalet släpptes 1999 som Resident Evil 3: Nemesis och var en återgång till serien efter Capcoms avstickare med den begynnande serien Dino Crisis. Nyversionen har skippat ordet Nemesis i titeln (troligtvis för att enklare koppla det till föregångaren), men det är inte den enda förändringen som skiljer den här versionen från originalet.
Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.
Kombinationen av de starka karaktärerna, den intressanta, och än i dag väldigt aktuella grundberättelsen, och för tiden banbrytande fokus på det filmiska berättandet höjde ribban på flera fronter i spelbranschen. Det går ju förstås att argumentera att de kantiga karaktärsmodellerna inte har åldrats speciellt väl, men så är det ju med alla 3D-baserade spel för några generationer sedan.
När jag recenserade Persona 5 (10/10) för ganska precis tre år sedan var det utan konkurrens enligt mig det bästa japanska rollspelet på PlayStation 4. Persona 5 Royal är i grund och botten samma spel, men med små förändringar och tillägg på precis samma sätt som Persona 3 FES och Persona 4 Golden.
Frågan på allas läppar är förstås om spelet fortfarande håller? Och svaret är ett rungande ja. Trots att det ursprungligen utvecklades på PlayStation 3 och släpptes samtidigt på två generationer har det stått väl emot tidens tand och är mästerligt på i stort sett alla plan.
Call of Duty-serien har ju, som nästan alla vet, varit en dominerande kraft bland alla stortitlar på årlig basis väldigt länge nu. Det var dock inte alltid den där givna succén som Activision numera förlitar sig på. Det var inte förrän Infinity Ward beslöt sig för att lämna andra världskriget bakom sig som det riktiga framgångståget sattes i rullning.
Call of Duty 4: Modern Warfare (8/10) var ett banbrytande spel på många sätt när det släpptes i början av förra konsolgenerationen, men personligen var det Call of Duty: Modern Warfare 2 som cementerade mig som en fan av serien på allvar. Det var dock inte flerspelarläget som stack ut för mig, utan det var själva kampanjen.
PlayStation Plus har verkligen haft en bra trend hittills i år, och har bjudit på starka titlar varje månad. Nu visar det sig att aprilutbudet kommer att fortsätta denna positiva trend, och tar fram två starka titlar i två helt olika genrer.
Den som lär tilltala flest är förmodligen Uncharted 4: A Thief’s End (10/10), där vi ännu en gång får följa äventyraren Nathan Drake genom hisnande upplevelser. När Jesper recenserade spelet blev han till och med så pass inspirerad att han blev tvungen att uttrycka sig i poesi.
Jag är sådan där knepig individ som formligen älskar postapokalyptisk fiktion. Tanken på att något stort inträffar som får våra vardagliga liv att rubbas är skrämmande, men samtidigt en verklighet redan nu för många av oss.
Wales Interactive såg till att vi fick möjligheten att testa och utvärdera händelseförloppet i ett hemligt laboratorium i London. Det verkar som att ett biologiskt vapen har släppts lös i huvudstaden och det är upp till doktor Tenant och hennes kollega att fly från instängdheten och rädda världen under tiden.
Den senaste månaden har vänt upp och ned på vardagen för många och med minimering av sociala interaktioner får spelandet en större roll. Oavsett om du vill fly in i en djup enspelarupplevelse eller spela tillsammans med vänner så är spelen en fantastisk distraktion som hjälper oss att få energi att härda ut situationen.
April bjuder på några stora spelsläpp i de japanska rollspelens tecken. Den här månadens släpp borde dyka upp som förväntat, även om de fysiska utgåvorna kan komma att bli försenade. Efter april kan du nog räkna med ytterligare förseningar, eftersom många i spelbranschen tvingas arbeta hemifrån vilket kan påverka släppdatum.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén