När jag i min ungdom upptäckte att jag hade någon slags fallenhet och begåvning för att skriva, flög det formligen berättelser ut min skalle, den ena knepigare än den andra. Poesi, tonårstankar och fryntliga äventyr blandades med djupa verk om vår existens och drömmar om universum.
Efter en kort stund i Everything, känner jag igen mängder av de tankeställningar som spelet delger mig. Observationen av att kaos finns överallt där vi fokuserar blicken stämmer bra överens med mina egna tankar om livet överlag. Vi människor ska inte tro att vi är viktiga bara för att vi är utrustade med en hjärna och ett logiskt tänkande, eftersom vi inte alls är störst när man ser till helheten. Allt är större än oss, allt är mindre – universum och rymden finns överallt, bara i olika storlekar och på olika nivåer.