Alla har vi ju en spelsamling, och ingen är den andra lik. Vanligtvis brukar samlingen helt enkelt bestå av spelen vi har köpt, men vad händer med avklarade spel? Säljer du dem, lånar du ut dem till vänner eller lägger du dem på hög? Köper du specialutgåvor eller håller du dig till de vanliga versionerna? Och finns det några spel i din samling som du är extra stolt över?
Vi vill veta! Veckans fråga är alltså: Hur ser din spelsamling ut?
En av de absolut viktigaste grundpelarna till ett framgångsrikt samhälle är skolan, där vi likt svampar suger åt oss kunskap för att utvecklas och bättre kunna möta utmaningarna i ”vuxenlivet”. Men för att lärarna ska kunna dela med sig av sina kunskaper på bästa sätt är det mycket viktigt med bra utbildningsmaterial. Vi har länge förlitat oss till böcker och filmer för detta ändamål – men är det inte på tiden att även spel får kliva in i klassrummen med alla dess pedagogiska och kreativa fördelar?
I en perfekt värld hade alla spel som skapas funnits tillgängligt på alla plattformar, men det finns ju en rad olika skäl till varför det inte riktigt fungerar så. Det kan handla om affärsskäl, resurser eller en kombination av många faktorer som gör att utvecklare inte kan erbjuda sina verk till en större målgrupp.
På PSbloggen tillåts vi dock drömma och önska att allt är möjligt, och vi ställer därför frågan vilket spel eller vilken spelserie du skulle vilja se få en lansering på PlayStation-plattformar. Det kan handla om allt från Xbox-exklusiva titlar, till gamla Nintendo-skapelser eller något från det omfattande PC-utbudet. Eller varför inte något från de gamla SEGA-plattformarna? Valmöjligheterna är näst intill oändliga.
Ubisoft har genom åren bjudit oss på häpnadsväckande och unik spelmekanik, olika personligheter, snygg grafik och många olika miljöer från specifikt utvalda städer genom historien. Främst har de bjudit på flera olika personligheter med intressanta livsöden och egna agendor. Vi har fått möta både kvinnliga och manliga lönnmördare i många olika former av extramaterial och sidohistorier.
Nu när hetsen har lagt sig efter släppet av det senaste spelet i serien, Assassin’s Creed Syndicate (8/10), är vi nyfikna på att få veta vilken av alla protagonister från denna ljuvliga värld som är just din favorit.
I helgen var det dags för den årliga florist- och konfektyrkonspirationens högtid igen, det var alla hjärtans dag. Därför undrar vi denna gång vad du spelat som är förknippat till helgen. Kanske något med extra mycket livshjärtan i hörnet av rutan, virtuella chokladchocker eller blomsterfröjd? Kanske spelade du något som främjade själva grundtanken; romantiken.
På redaktionen blomstrar ju alltid kärleken till spel men vi är väldigt nyfikna på om du har något kärleksfullt spelminne som du vill dela med dig av.
Både i filmer och spel finns det avsnitt av upplevelsen som har en tendens att etsa sig fast i minnet. Det kan vara ögonblicket i Matrix där Neo behöver ”Guns. Lots of guns” eller den första gången du såg en av de mäktiga AT-AT i Rymdimperiet slår tillbaka.
I spelvärlden bjuds många episka ögonblick där vi som spelare antingen häpnas över något i handlingen, något visuellt överväldigande eller kanske något tekniskt imponerande. Veckans fråga handlar om de där ögonblicken i spel som fick dig att inte bara höja på ögonbrynen utan faktiskt häpna på riktigt.
Bossar, slutmonster och förbannade skithögar; kärt barn har många namn! I veckans fråga tänkte vi gräva djupt bland alla spelminnen som vi på redaktionen, men framför allt du, har av dessa stoppklossar eller befriande element i spel.
I spelvärlden är bossen en stor eller utmanande karaktär som antingen hindrar oss spelare från att komma vidare till nästa nivå eller stå i vägen för de efterlängtade sluttexterna. De flesta utvecklare har sin egen syn på vad en boss, eller en slutstrid ska innefatta och nu tänkte vi höra efter vilken du minns allra bäst. Det kan vara en riktigt dåligt implementerad slutboss eller en fantastiskt utmanande men välprogrammerad dito.
Personligen blir jag konfunderad ifall jag inte ser minst en kommentar som tar upp ett monster från antingen Dark Souls-serien eller Bloodborne (10/10), men det är ju bara vad jag tror…
Nu har vi startat det nya året med allt vad det innebär av löften, blickar framåt och accepterade utmaningar. På bloggen har vi planer att bli större, effektivare och producera ännu fler intressanta artiklar.
För att bli bättre behöver vi alltid vara lyhörda och flexibla; en idéell verksamhet bygger på ett brinnande intresse och en stark vilja att beröra publiken. Intresset och viljan har vi men en tredje faktor som spelar stor roll är kommunikationen med målgruppen. Det är här du kommer in.
Lagom till ”konsolkriget” under förra generationens spelkonsoler introducerades köpt tidsexklusivitet på en ganska bred front. Fenomenet, som innebär att en konsoltillverkare betalar pengar till en utgivare för att spelet bara ska finnas till en av konsolerna under en tid (eller för evigt), är ett tveeggat svärd. De spelare som har alla konsoler, drabbas inte nämnvärt men de som bara har valt en blir kanske irriterade när spelet släpps först till ”den andra”.
Under PlayStation 3-eran fick vi uppleva mängder av spel där Microsoft sett till att skaffa sig exklusivitet för sin konsol men nu i den nya generationen verkar vågen ha tippat åt Sonys håll. Att erbjuda ekonomiskt stöd i utvecklingen av ett spel kan tyckas mer godtagbart där Street Fighter V är ett bra exempel. Här har Sony faktiskt bidragit redan från start med resurser för att spelet ska bli verklighet men att komma in i slutskedet och med pengar påverka vilken plattform spelet ska lanseras på, är det OK?
DLC, ”Downloadable Content” eller nedladdningsbart extrainnehåll – kärt barn har många namn och idag kretsar vår fråga till dig om spelens utökning som läggs till i efterhand. I dagsläget finns det väldigt få spel som inte anammar detta sätt att driva merförsäljning. Några spel innehåller mängder med gratisgodis som till exempel Burnout Paradise medan andra ser till att vi som spelare får betala för saker som egentligen inte har något värde.
Om jag lyssnar lite på allt som sägs om DLC, upptäcker jag snabbt att det finns många aspekter på fenomenet. En del utvecklare strävar efter att förlänga spelets livslängd och försöka driva nyförsäljning av spelen genom att spelarna inte byter in sina titlar. Andra talar till den starka nörden som finns i många av oss och erbjuder klädesplagg till virtuella popdivor eller ett nytt mönster som kan pryda spelarens vapen i ett actionspel.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén