Eftersom jag inte lyckades att ta platina i Persona 5 (10/10) förra året, vill jag ge det mästerliga rollspelet en chans till i min årliga platinautmaning. Men när jag inskaffade dansspelet Persona 5: Dancing in Starlight (8/10), blev en platina från bägge titlarna väldigt lockande.
Musiken från originalspelet är enastående, jag såg fram emot att få dansa till tonerna av River in the Desert eller någon av de andra ljuvliga melodierna tillsammans med fantomtjuvarna.
Det har gått ett år sedan jag påbörjade min platinautmaning för 2018, där fem utvalda titlar skulle spelas igenom och därefter belönas med en blå pokal. Jag fick ett bättre personbästa jämfört med föregående år, då jag tog sex platinatroféer.
Denna gång lyckades jag förbättra mitt årsbästa med elva priser av högsta rang, och jag genomförde en lyckad jakt på högsta priset i tre av mina fem förstahandsval. Jag inledde året med att hitta de kvarglömda troféerna i Grim Fandango Remastered, och avslutade året med en underhållande troféinsamling i Spider Man (10/10).
Jag inskaffade samlingen Castlevania: Requiem (9/10) eftersom de två inkluderande spelen tillhör de bästa i hela serien. Äntligen kunde jag spela Rondo of Blood på engelska och på PlayStation-plattformen, då jag tidigare endast testat den japanska utgåvan via Wiis Virtual Console. Dessutom fick jag möjligheten att spela om mästerverket Symphony of the Night för första gången på nästan tjugo år.
Jag började utforska det aggressivt utmanande spelet med Richter Belmont, och mina minnen av de elaka fienderna väcktes åter efter mitt möte med första banans boss. Men eftersom bandesignen är såpass välgjord och att de väl gömda hemligheterna lockade skattjägaren i mig, lät jag inte hindras av motgångarna, orsakade av hänsynslös död.
Ända sedan jag fick reda på att skräckfilmsikonen Jason Voorhees skulle få sitt första spel på flera decennier, blev jag salig av lycka. Friday the 13th: The Game (8/10) dök upp på Kickstarter och jag tvekade inte att backa projektet vilket fick tillräckligt med startkapital för IllFonic att kunna påbörja utvecklingen av spelet.
Det kändes spännande att besöka bekanta platser från Fredagen den 13:e-filmerna, även om servrarna var överbelastade vid lanseringen. Jag har flera minnen från begynnelsen men kommer aldrig att glömma min första match som Jason, eftersom jag kände mig så övermäktig i rollen som antagonist.
Ibland inträffar vissa oväntade saker som jag vanligtvis inte har planerat från början, och när jag spelade klart Far Cry 5 (9/10) upptäckte jag att det inte var långt kvar till en platinatrofé.
Efter att ha klarat av spelet på ungefär trettio speltimmar, hade min skörd av troféer hamnat på cirka 75 procent, vilket fick mig att vilja stanna kvar i Hope County och fullfölja samlingen av pokaler.
Jag hade varit nyfiken på Atlus till synes bedårande rollspel Odin Sphere i åratal, men eftersom jag aldrig ägt ett PlayStation 2 blev det olyckligtvis inget spelköp. Däremot blev jag glad att spelföretaget släppte en högupplöst utgåva till PlayStation 4, vilken jag inte kunde låta bli att köpa.
Odin Sphere Leifthrasir är ett utseendemässigt vackert äventyr där fem olika hjältar utgör viktiga roller i ett heligt krig, berättat ur var sin sagobok som flickan Alice läser uppe på sin vind. Det fascinerande med böckerna är att berättelserna vävs in i varandra och jag får se hela sagan ur alla hjältars synvinklar.
Förra året skrev jag om mina funderingar kring platinajakten och eftersom sökandet efter troféer inte tillhör min vardag, valde jag att utmana mig själv. Jag skulle under 2017 knipa platinapokaler i några valda titlar och när året var slut, fick jag ett intressant slutresultat.
Jag lyckades samla sex av dessa blå, lockande priser ifjol. Jag började med Resident Evil 7: Biohazard (9/10) och efter att ha klarat av svårighetsgraden Madhouse, kände jag hopp att få klara av den tuffa uppgiften. Horizon Zero Dawn (9/10) var inte med på min lista, men lockelserna i den vackra världen fick mig stanna kvar och gräva fram samtliga gömda skatter.
Min årslånga utmaning där jag ska försöka greppa tag i de åtråvärda platinapokalerna fortsätter, och jag har under mars kastats in i en primitiv framtid med mekaniska monster som härskar över jorden. Mitt äventyr tillsammans med modiga Aloy i Horizon Zero Dawn (9/10) fick sätta punkt på årets tredje månad, med en platina i högsta hugg.
Jag fängslades både av berättelsen och hennes långa resa igenom en enorm, öppen värld fylld av robotar som efterliknar olika djur. Självklart visste jag på förhand att Guerrilla Games skulle visa mig ett stort spel, men att det var så pass gigantiskt överraskade mig ordentligt.
Min personliga utmaning där jag ska ta mig an en handfull spel för att greppa tag i de åtråvärda platinatroféerna innan året tagit slut har nu påbörjats. Jag har sedan slutet av januari blivit vettskrämd och ägnat mycket tid med Resident Evil 7: Biohazard (9/10).
Capcoms senaste kapitel i deras långlivad skräckspelsserie har gått tillbaka till rötterna och jag blev totalt skräckslagen av de genuint pricksäkra skrämseltaktikerna första gången jag spelade det. Med tanke på hur mycket spelet tilltalar mig, sporrade detta mig till att kika närmare på trofélistan.
Jag älskar utmaningar i spel som sätter mina inlärda kunskaper och instinkter på prov. Det kan vara allt från att slå poängrekord i Pac-Man Championship Edition 2 (9/10) till en lyckad upplåsning av nya kläder till Jill Valentine i Resident Evil HD Remastered. Tillfredsställelsen av att få en fin belöning för mitt hårda slit är en euforisk känsla.
Nyligen berättade jag om mina tankar kring trofésamlandet och jag tänker fortsätta hålla kvar vid det ämnet genom att utmana mig själv. För innan det här året tagit slut tänker jag försöka greppa tag i svårfångade platinapokaler för att ge dessa spel nedan ett värdigt avslut.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén