Kategori: Recensioner Sida 5 av 110

Om någon nämner skuggteater så tänker jag osökt på tjeckisk barnfilm som gick på TV i min barndom. Projection: First Light har anammat den konststilen och karaktärerna är skuggor av pappfigurer med styrpinnar och allt. Berättelsen är helt stum och får mig att tänka på ännu en konstform; pantomim.

Spelet är ett plattformspusselspel med en liten flicka i huvudrollen. Efter en rad dåliga beslut och olyckshändelser får hon utegångsförbud och förvisas till sitt rum. Där hittar hon dock en hemlig gång. Hon rymmer och efter att ha fångat en fjäril får hon en följeslagare i form av en ljuskälla. Berättelsen påminner en del om Till Vildingarnas Land av Maurice Sendak, men når aldrig den kvalitetsnivån.

Läs mer

I en ödslig bergstrakt i Montana ligger hotellet Timberline Lodge, lika avlägset som det är försummat. Efter att hennes pappa gått bort så har dottern Nicole fått ärva det, och även uppdraget att få stället sålt. Helst hade hon aldrig velat återbesöka hotellet, eller höra talas om pappan igen, men ödet ville annorlunda. 

Att senare i livet besöka platser där man bott som tonåring är inte alltid helt oproblematiskt. Det kan dra upp gamla, väl undanstoppade minnen och hjärnspöken. Så är det även för Nicole. Efter att hennes pappa haft lite fuffens för sig, lämnade Nicole och hennes mamma honom och har inte besökt hotellet på drygt tio år.

Läs mer

Det är svårt att få grepp om en eventuell handling i spelet Exp Parasite, för precis som i många av de gamla spel det försöker efterlikna är handling något sekundärt och fylls bäst ut av spelarens egna fantasi. För de spelare som har hängt med länge känns kanske detta igen, och det är troligtvis många som har skapat ett spels handling med endast ett omslag som inspiration.

Vad som är klart från början är att jag spelar som en liten grå parasit, utseendemässigt ett mellanting av en hjärna och en geléklump, som desperat kämpar för sin överlevnad i en tuff och skoningslös värld.

Läs mer

En av de fantastiska sakerna med pusselspel är variationen som dess grundformel möjliggör. För att jämföra den enorma kontrast som kan uppstå inom genren skulle jag vilja jämföra den här recensionens huvudperson Deleveled med den i en titel som jag spelade för några veckor sedan, nämligen Manifold Garden (9/10).

Där Manifold Garden var ett första-persons pusselspel med utforskande av gigantiska miljöer som huvudsakligt tema, utspelar sig Deleveled nästan bokstavligen som på ett streck. Det som är fascinerande är att båda, trots sina utseendemässigt gigantiska skillnader, delar på samma inslag av pusselelement: nämligen förflyttning av kuber och gravitationens effekter.

Läs mer

Aryelle, eller Ary som hon kallas av de flesta, är en ung, kaxig tjej som bor i en väldigt märklig värld. Valdi är på grund av en historisk händelse inte som alla andra världar. Istället för att ha olika klimatzoner baserat på en vetenskaplig basis så är världen uppdelad i fyra permanenta årstider med varsin årstidsväktare. Allt detta för att en maktgalen trollkarl härjade runt för ett bra tag sedan. 

Ary, vars pappa är Vinterns väktare, har vuxit upp i den vintriga delen av världen. När det börjar närma sig det årliga mötet mellan väktarna och Arys bror (som skulle ärva titeln) inte kommit hem så får hon för sig att ta över den titeln själv. Beväpnad med pappans magiska snökristall som kan styra årstiden en smula, ger hon sig ut i världen på äventyr.

Läs mer

En av de genrer som brukar vara svårast att innovera inom är troligtvis sportspelen. Det sker sällan några stora svepande ändringar i sporten som simuleras, och när din huvudsakliga konkurrent på spelmarknaden dessutom upphör att släppa nya iterationer är det lätt att framåtandan avtar.

Detta är lite genomgående hur jag känner för NBA 2K-serien de senaste åren. Det finns ett fundament av ett bra basketspel där i botten men sedan Electronic Arts fick stora problem att leverera basketspel vid senaste generationsskiftet, känns det lite som att 2K Sports och Visual Concepts har lutat sig tillbaka en aning.

Läs mer

När jag såg trailer och förhandstexter om Tamarin blev jag omedelbart sugen att spela det. Det känns lite som att genren med tredimensionella plattformsspel är på uppgång och det är kanske på grund av detta som besvikelsens sting blev extra smärtsamt denna gång. Skulle jag beskriva Tamarin med ett ord skulle jag kalla det oinspirerat, men låt mig återkomma till det.

Direkt när jag börjar spela slår det mig hur öde och livlösa miljöerna är. Det finns färgklickar, men hela världen känns syntetisk och lite steril. På fabriksbanorna gör det mindre, men när jag springer runt på gröna ängar och gräsbeklädda kullar förväntar jag mig betydligt mer.

Läs mer

I Minecrafts fantastiska värld kallas en bys befolkning bybor. Deras icke populära motpol väljer jag att kalla ybor (illager). Archie är en utstött och oförsonlig ybo som under sina vandringar råkat hitta den kraftfulla artefakten kallad dominansens klot.

Kruxet är att artefakten, förutom att skänka magiska krafter, också förstärker negativa känslor och sakta tar över sin ägare. Archie titulerar sig numera Arch-ybo och vill använda sin nya magiförmåga till att hämnas på alla byar som inte ville ta emot honom.

Läs mer