Ända sedan jag recenserade Mortal Kombat 11 (8/10) förra året har jag haft lite dåligt samvete. Spelet har växt för mig under tiden som har gått, och även om det inte har spelats regelbundet har det nio gånger av tio letats fram och spelats när jag har haft vänner och bekanta över. Det kanske säger en hel del om min umgängeskrets när den sortens spel åker fram stup i kvarten, men även om alla kanske inte uppskattar den sortens stilistiska ultravåld som spelet bjuder på så är det i grunden ett riktigt välgjort slagsmålsspel. Om och om igen har jag ältat omdömet jag gav det. Tog jag rätt beslut? Skulle det ha fått högre betyg? Kanske det, men samtidigt representerar det vad jag kände för det då, just den stunden i mitt liv.
Kategori: Recensioner Sida 11 av 110
Kärnvapenkrig har än en gång skördat sina offer. Den seglivade mänskligheten har återigen rest sig från de rykande ruinerna för att börja om på ny kula. Som kvinnan Lavender råkar du vara en av få med ett stycke bördig mark och kämpaglöd nog att försvara den.
Det är nu din uppgift att odla fram mat på bordet för det lilla samhället som växt fram. Svårigheten består i att den radioaktiva strålningen skapat en uppsjö av tokigheter som vill äta upp dina grödor och ha ihjäl dig i processen.
Vad som borde ha varit en ren nöjeskryssning ombord på fartyget Hope visar sig snabbt bli en mardrömsresa för passagerarna. Skeppet verkar ha navigerat helt vilse och märkliga monster har infekterat skeppet. Det är upp till mig och en handfull av mina medpassagerare att rädda dagen i Dread Nautical.
När Dread Nautical börjar kastas jag direkt in i hettan efter att jag fått välja en av de spelbara karaktärerna. Jag fastnar direkt för den hårdkokta detektiven Fargo Drexler. Det känns på något vis passande att undersöka ett skumt mystiskt skepp som en lätt desillusionerad detektiv.
På senare tid har jag dragits mer och mer åt spel som simulerar verkligheten på något vis. Det har varit en avkopplande resa och liksom Johan skrev i sitt inlägg om avkoppling i virtuella världar, är det upplevelser som jag längtar tillbaka till.
Men simulatorn som jag har spelat igenom nu, är allt annat än lugn och avkopplande. Det är ju trots allt Maneater vi pratar om, inte maneter.
Det är svårt för mig att inte jämföra spelserien Saints Row med Grand Theft Auto. Att beskriva Saints Row som Grand Theft Autos galna kusin är nog inte långt från sanningen. De är lika både till utseendet och spelstilen, men skenet bedrar. Saints Row har, som antyds ovan, en något vildare twist på det hela som har bidragit till att ge spelen en helt egen fanskara och kraften att stå på egna ben.
Det populära Saints Row the Third som ursprungligen släpptes redan 2011 har nu putsats och polerats ordentligt till en rykande het nyversion där det mesta har uppgraderats till dagens standard. Precis som i de tidigare spelen i serien kretsar handlingen kring gängkrig mellan olika fraktioner där målet är att spelarens gäng ska få överhanden. I det här fallet har min gruppering 3rd Street Saints hamnat på kant med ett stort brottssyndikat vilket har skruvat upp tonläget ytterligare.
När det kommer till roguelikespel som spelas om och om igen så finns det några som sticker ut och är extra beroendeframkallande och där suget att börja om finns direkt efter du dör. Dungeon of the Endless tillhör definitivt den skaran även om upplåsningarna mest består av nya karaktärer.
Du befinner dig på ett rymdskepp som förolyckas och störtar. Från början utgår du från en flyktkapsel, men om du lyckas vinna med den, låser du upp andra spellägen. Till exempel där du kraschat medan du befann dig i en sjukhusenhet eller biblioteket. Variationen ändrar reglerna och förutsättningarna för din spelomgång.
Licensspel baserade på filmer och vice versa har med all rätt ett bedrövligt rykte, då det oftast handlat om snabba pengar snarare än kvalitetsspel. Nu har turen kommit till den framgångsrika actionfilmserien om John Wick att förevigas i spelmediet i form av John Wick Hex.
Redan från början känns det att det inte handlar om ett försök att återberätta någon av filmerna, då berättelsen utspelar sig innan Wick gick i pension. Figurerna Winston och Charon, som har varit med i alla filmerna, agerar berättare och deras originalröster förmedlar en stark känsla av att det är en del av filmernas universum. Mellan nivåerna drivs handlingen framåt med korta, handtecknade mellansekvenser innan du kastas in i hetluften.
I kungariket Beljantaur regerar den elaka drottningen Evangelyn enväldigt över sitt folk. Hon anser nu att världen är mogen för hennes ledarskap och drar igång ett maffigt krig för att förverkliga sin vision.
Två unga kvinnor med ett unikt band och otroliga krafter har växt upp under kriget och utmanat drottningens auktoritet. Med tiden har drottningen insett vilket hot de utgör och splittrat duon med en välplanerad kidnappning.
Denna oförlåtliga handling gör att fokus på att hjälpa människor övergått till att rädda din vän och med våld avsätta drottningen en gång för alla.
Super Mega Baseball 3 är, som namnet kanske antyder, ett sportspel som verkligen vill ge ett intryck av både humor och maffighet. Innan jag gav mig på projektet var jag själv pinsamt okunnig om hur sporten baseball går till, men jag tycker om att prova spelgenrer som är okända för mig. Det kan ju omöjligen vara mer komplicerat än andra amerikanska sporter, som exempelvis amerikansk fotboll, resonerade jag och tänkte på alla matcher med Blood Bowl jag har spelat genom åren.
Jag ska inte sticka under stol med att mina första matcher i Super Mega Baseball 3 var aningen kaosartade. För trots ett någorlunda hjälpsamt introduktionsprogram kan sporten uppfattas som aningen klurig om man inte har koll på alla relevanta begrepp och så sen tidigare.
Under åren 1991 till 1994 släpptes en trilogi i Japan till Segas Megadrive som gick under namnet Bare Knuckle. Hos oss i väst blev serien känd som Streets of Rage och rönte större framgång här än i sitt hemland. I spelserien får du följa några poliser som under täckmantel handgripligen bekämpar ett brottssyndikat som leds av Mr. X.
Det har nu gått över 25 år sedan våra hjältar gjorde slut på Mr. X. Problemet är bara att under denna tid har ett nytt brottssyndikat vuxit fram och korrumperat staden ännu värre. Denna gång är det Mr. X barn Y-tvillingarna som håller Oak Wood City i ett järngrepp. Veteranerna Axel och Blaze ber ett par vänner om assistans för att än en gång städa upp gatorna.