Pusselspel har vuxit fram som något av en favoritgenre, särskilt om det kombineras med en stark berättelse. Iris.Fall är ett pusselspel som också bjuder på en stum saga där det visuella och spelmomenten får tala för sig själva.
Redan från början förmedlas en drömsk, surrealistisk känsla som håller i sig genom hela spelet. En av grundmekanikerna är att det finns platser där du kan hoppa in i skuggorna och traversera miljöernas skuggbilder.
Jag hade faktiskt riktigt skoj med originalet Bridge Constructor (8/10) men kände att konceptet störtdök i och med Bridge Constructor Stunts (4/10). Därför känns det intressant att prova på det fjärde spelet i den ständigt växande serien.
Studion passar i denna upplaga på att kombinera brobyggande med zombie-apokalyps lånad av The Walking Dead. Och det ska visa sig bli en ganska lyckad kombination!
Ett av årets hetaste spelsläpp borde utan tvekan ha varit CD Projekt Reds sci-fi-projekt Cyberpunk 2077. Jag skriver ”borde” eftersom det för många verkar ha blivit en delad upplevelse som inte alltid levde upp till förväntningarna.
Att spelet har släppts precis i övergången till en ny generation konsoler verkar ha blivit problematiskt, och framförallt verkar de som spelar spelet på den förra generationens konsoler ha upplevt mest problem. Jag är en av de som har spelat det på en helt vanlig PlayStation 4, och delar med mig av min upplevelse av Cyberpunk 2077.
”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.
I Phogs! är det lustigt nog två hundliknande varelser som sitter ihop, men i motsats till ovan nämnda exempel presenteras de här som en drömlik varelse som faller sig naturlig i världarna där spelet utspelar sig. Att de presenteras på det här viset istället för det lite trångsynta och uttjatade sättet känns fräscht, och jag blir nyfiken på hur spelet är upplagt.
Du lever i en kall och karg värld med din familj, och på klassiskt manér har du som mannen i hushållet gett dig ut för att försvara det som är viktigt för dig. Som hjälte och huvudperson har du ditt trogna svärd, kastkniv och fackla med dig för att kunna stå emot naturens alla faror.
Naturligtvis, som i alla bra historier, går något snett och ditt enda mål blir snabbt att bara överleva och försöka ta dig hem till din familj. För omväxlings skull är du varken soldat eller yngling med potential. Du är bara en man som vill komma hem.
DARQ hör till den där kategorin av spel som befinner sig någonstans mellan ett besök hos psykologen och hopp och lek i sandlådan. Med en stil som hämtad ur en film av Tim Burton bäddas jag in i ett mörker som inte avslöjar några detaljer om vad som händer eller vad jag har att göra med saken. Men jag tar några stapplande steg och börjar utforska min omgivning.
Utan att få några som helst instruktioner om kontroller och liknande tar det en liten stund för mig att förstå vad det är jag ska göra. Men en sak är klar, jag är i någon sorts drömvärld eller limbo där saker inte är som de ska. Den unge mannen jag spelar är uppenbarligen en plågad själ och det dröjer inte allt för länge innan jag stöter på inslag som speglar detta.
När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.
Visage är det senaste i en lång rad indiespel som har tagit sig an denna utmaning, och med förebilder som P.T. och Amnesia: The Dark Descent har utvecklarna åtminstone tittat åt rätt håll för inspirationen. Men det är ju ett ganska långt steg mellan inspiration och att faktiskt applicera vad dessa spel bidrog med när de förändrade skräckspelen för alltid.
Efter att ha avnjutit två fenomenala upplevelser i form av Life is Strange och uppföljaren Life is Strange 2, kastar jag mig gladeligen över studions senaste titel Twin Mirror.
De föregående verkens upplägg återspeglas någorlunda även i den psykologiska thriller som jag står inför. Journalisten Sam har för två år sedan lämnat det lilla gruvsamhället Basswood efter att bokstavligen lyckats jämna gruvindustrin med marken tack vare sitt journalistiska grävande.
Förra året recenserade jag Remnant: From the Ashes (8/10) och påvisade dess likheter med Dark Souls-serien trots att det är ett spel med eldvapen. Nu släpps uppföljaren Chronos: Before the Ashes i samma spelvärld men som utspelas innan händelserna i Remnant. Och den här gången är influenserna från Souls-spelen än mer påtagliga.
Berättelsen är mer upplevelsedriven än berättad av text eller röst. Du är en 18-åring som är det sista hoppet att kunna besegra den mytomspunna draken. De mystiska stenarna som teleporterar dig till en annan värld är tillbaka och det är på andra sidan som äventyret tar sin början.
Immortals Fenyx Rising är ett av de mer intressanta spel jag har spelat i år. Detta beror egentligen inte på varje enskild beståndsdel av spelet, utan mer på en udda kombination av dem. Till att börja med har vi en enorm och öppen spelvärld fylld med monument och platser som närmast påminner om ett nöjesfält med alla dess åkattraktioner.
Vi har även det klassiska temat grekisk mytologi, mängder av pussel och en enorm skopa humor. Alla ingredienser för att skapa ett ordentligt potpurri vars like jag inte har sett sedan den gamla Playstation-titeln Herc’s Adventures från 1997.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén