Kategori: Krönika Sida 1 av 3

Vi har en väldigt spännande vecka framför oss. När vi i fredags påbörjade övergången från jobbläge till helgläge beslöt sig nämligen Sony för att tillkännage att det är dags att få en inblick i framtiden. På torsdag kväll kommer de alltså att visa en presentation av vad vi kan förvänta oss av PlayStation 5, och jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att ha hungrat efter detta.

I en timmeslång video kommer vi alltså att få en hum om vad denna nya konsol kommer att kunna leverera när den lanseras framåt slutet av året. Många frågor kommer förhoppningsvis att besvaras, även om de säkert kommer att spara en del överraskningar till senare presentationer. Men vad kan vi då förvänta oss?

Läs mer

På senare tid har jag märkt en tydlig trend i mitt spelande, där jag har börjat dra mig mot fler och fler spel som har konstruktivitet och utforskning som huvudsakliga interaktioner. Jag har haft ett behov att få ett litet avbrott från de många spel som går ut på att förgöra en motståndare på ett eller annat vis, och detta har öppnat upp en helt ny värld av evighetslånga spel för mig.

Som ett utlopp för den vardagliga stressen som kan uppstå från jobbet, den ovissa situationen vi har att göra med i världen idag och flera andra faktorer har jag alltså fastnat i ett djupt hål av simulatorer och utforskningsspel som jag inte tidigare trodde att jag skulle uppskatta. Och jag känner mig som hemma.

Läs mer

Det sägs att 2020 är ett lovande år för skräckspel, och med titlar som Dying Light 2, Ghostwire Tokyo, Little Nightmares 2, Resident Evil 3 och The Outlast Trials kan vi nog lugnt säga att det finns potential. Skräckteman i spel är populärt och uttrycker sig därför i många olika spelgenrer utan att det nödvändigtvis alltid är ett rysningsframkallande monster i stil med Outlast eller Resident Evil 7 (9/10).

Läs mer

Ofta när jag umgås med mina vänner från barndomen kommer samtalen in på spelen vi spelade när vi var yngre. Vi var ett ganska stort gäng vänner vars spelintresse började växa fram under 90-talet; en tid då internet fortfarande var en ganska blygsam affär och nyheterna om kommande titlar oftast kom genom de olika spelmagasin som fanns tillgängliga.

I den åldern var även pengar något svårskaffat och det kapital som fanns tillgodo bestod oftast av småmynt i spargrisen, någon enstaka hundralapp man fått i födelsedagspresent eller de där trettio kronorna som kallades veckopeng. Kort sagt kunde jag sällan köpa spel själv utan jag slösade oftast min minimala inkomst på Banana skids, en cola och något enstaka paket hockey- eller Pokémon-kort istället. Det var en svår tid för mig som gamer och jag fick förlita mig på det lilla utbudet spel som jag hade, eller hoppas på att föräldrarna var extra uppmärksamma på vad jag ville ha i julklapp och födelsedagspresent varje år.

Läs mer

Här på PSbloggens redaktion pratas det ibland om den så kallade skämshögen. Ni vet den där högen med spel som man har köpt men inte hunnit ta tag i än. I dagens digitala samhälle där tillgången till spel är stor och spelbranschens giganter ofta gödslar med rea-tillfällen är det ganska lätt att bygga upp en sådan hög, framförallt då många spel tar lång tid att klara eller online-titlar utan egentliga slut suger upp tid för en.

För mig är skämshögen även nära besläktad med den så kallade skämslistan som i sin tur handlar om de där titlarna som man borde ha spelat men kanske inte riktigt haft chansen eller ibland lusten att ta tag i.

Läs mer

Under förra månaden tillbringade jag kopiösa mängder tid med det enorma Assassin’s Creed Odyssey. På gott och ont tillhandahölls ingen recensionskod, vilket dels gjorde att vi inte kunde leverera våra åsikter om spelet i recensionsform, men å andra sidan kunde jag uppleva spelet på egna villkor utan tidspress istället.

Och mina villkor visade sig ta upp närmare 80 timmar av mitt liv för att sedan leda mig till att återvända till originalspelen i serien.

Läs mer

Jag började bekanta mig med tv-spel i slutet av 1980-talet och mestadels blev spelen mina lärare. Jag lärde mig engelska relativt fort och mitt intresse för bild inspirerades av de fantasifulla miljöerna, fastän de var formade i enkla pixlar. De flesta spel jag spelade hade simpla berättelser vilka ofta inkluderade några av av de mest klyschiga beståndsdelarna; pojke räddar flicka ifrån ondskefulla skurkar.

Jag har kommit till undsättning flera gånger oavsett om min protagonist var rörmokare eller en riddare i skinande rustning. När slutstridens dimma lagt sig och den dödade slutbossens lik börjat stelna till, var det vanligt att hjälten fick en kyss av den räddade kvinnan. Denna procedur upprepade sig i flera decennier och för min del kändes denna belöning till slut som en axelryckning.

Läs mer