Vad kan man egentligen säga om år 2020 som inte redan är sagt? Det har varit ett på många vis omvälvande år som har tvingat oss alla till en omställning av vardagen. Med ett nytt samhällsklimat som innebär mindre social kontakt har förstås spel varit en stor faktor för att hålla humöret uppe, åtminstone för min egen del.
Det är ju därför tur att vi har ett så fantastiskt spelår att blicka tillbaka på, och detta ska vi förstås göra traditionsenligt med våra årslistor från och med juldagen.
Tidigare i år skrev jag om mina upplevelser från NBA 2K21 (6/10), som är en spelserie som är i lite av en nedåtgående spiral. Utveckling av själva spelsekvenserna har hamnat lite i baksätet jämfört med jakten på de där eftertraktade mikrotransaktionerna, och det har därför varit trist att se en förebild inom sportspelen kasta bort potentialen för att det inte finns någon konkurrent på marknaden.
När PlayStation 5 lanserades fick jag även möjlighet att undersöka vilka förbättringar som inkluderats i denna version och om det är värt den där förhöjda prislappen som 2K Games insisterade var nödvändig och befogad.
Efter att ha recenserat Assassin’s Creed Valhalla (9/10) på PlayStation 4 ville jag förstås utnyttja den kostnadsfria uppgraderingen och testa det även på PlayStation 5. Det var förvånansvärt enkelt att genomföra uppgraderingen då det fanns en ikon i PlayStation Store för ändamålet. Det var bara att markera den och initiera en nedladdning så dök spelet upp på min PlayStation 5.
När jag startar det får jag genomföra den initiala konfigureringen kring bland annat ljussättning och undertexter på nytt, och när huvudmenyn dyker upp ser jag bara ”New Game”. Efter en sekund dyker dock både möjligheterna att fortsätta och ladda spel upp, alla mina sparfiler jag skapade på PlayStation 4 finns med helt utan handpåläggning från min sida.
På grund av den rådande pandemin ser ju spelmässorna lite annorlunda ut i år. Gamescom är i år helt virtuell och det innebär att spelbolagen bjuder in till videokonferenser och presenterar sina spel över nätet istället.
Jag deltog i en presentation av spelen som Nippon Ichi Software America, eller NISA, kommer att släppa under resten av 2020 och 2021.
Efter en presentation av spelen bjöd de på lite livestreamat spelande där jag fick se några av spelen i action. Jag tänkte kort presentera spelen som kommer att dyka upp på PlayStation 4 framöver.
Under gårdagen fick vi bevittna en rejäl djupdykning i Sonys vision för nästa konsolgeneration, och precis som vid avtäckningen av PlayStation 4 var det systemarkitekten Mark Cerny som stod för informationen. Denna presentation var ursprungligen planerad att hållas under Game Developers Conference i San Francisco, men eftersom dessa planer sköts i sank av den globala pandemi som pågår just nu beslöt sig Sony istället för att släppa den publikt på YouTube.
Eftersom GDC är ett utvecklarfokuserat evenemang var det rimligt att förvänta sig att detta skulle bli en väldigt teknikfokuserad presentation, och det var mycket riktigt vad vi fick också.
I helgen som var, anordnade Halmstads stadsbibliotek Nordisk Speldag; ett evenemang kopplat till Nordic Game Week vars syfte är att lyfta fram intresset för olika sorters spel. Som skribent på PSbloggen och hemmahörande i Halmstadtrakten blev jag inbjuden att delta.
När redaktionen sammanställde årslistorna i slutet av förra året fick jag reda på att några av oss förde logg över avklarade spel. Jag bestämde mig snabbt för att göra det för 2019 och började fundera på kriterierna för att ha klarat ett spel. Att jag har sett eftertexterna? Att sparfilen säger 100%? Att jag tagit platinatrofén?
Det slutade med att jag har två listor; en för spel där jag har sett eftertexterna och en där jag tagit platinatrofén. Jag har länge varit troféjägare, men aldrig prioriterat den typen av spelande och ville dessutom utmana mig själv och satte därför ett mål. Jag skulle ta 52 platinatroféer under 2019 och hålla ett genomsnitt på en i veckan.
Med ett hundratal speltimmar i bagaget och ett stort antal vredesutbrott i spelserien Dark Souls, känner jag att jag måste dela med mig av upplevelserna som jag har haft med metalagret online i dessa tre titlar.
Att andra spelare har möjlighet att invadera min värld i Souls-spelen har varit väldigt tydligt ända sedan min första djupa kärlekshistoria vid namn Dark Souls Remastered (10/10). Under hela min första genomspelning av titeln, blev jag av erfarenhet mer och mer rädd för att vara mänsklig då jag spelade. Visst hade jag möjlighet att få hjälp av vänliga fantomer, men samtidigt fanns alltid risken att en rödfärgad djävul också dök upp för att göra livet surt för mig.
Som du säkert har märkt har det varit ganska tyst på bloggen de senaste veckorna. Det har ju dels med bristen på spelsläpp att göra, men vi har även haft fullt upp med att snickra ihop våra traditionsenliga årslistor.
I år har vi valt att fräscha upp kategorierna en aning och även expanderat antalet inlägg. Vi kommer därför att kunna tillhandahålla dagliga inlägg hela vägen in i det nya året och jag är säkert inte ensam om att se fram emot de slutgiltiga inläggen och inte minst reaktionerna från våra kära läsare.
Ja, det var länge sedan du fick läsa ingående om mina framsteg i detta förträffliga spel. Äventyret har såklart fortsatt trots avsaknad av blogginlägg eller skrivna uppdateringar om mina framsteg. På min sons och min privata Youtube-kanal räknar jag dock till 28 avsnitt av strömmande i dagsläget och det visar tydligt att jag har funnit ett favoritspel.
Men vad är det förutom den oförlåtande svårighetsgraden, det pumpande adrenalinet i bosstriderna och endorfinruset efter en besegrad jättedemon som gör detta verk så stort och så bra? Får jag bara använda ett ord i beskrivningen så blir det ”genialitet”.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén