Författare: Simon Campanello Sida 2 av 10

Efter förra årets katastrofala kalkon Colonial Marines är det ett under att någon vågar släppa ett spel med Alien i titeln. Lyckligtvis skryter Creative Assembly med att de låst in pickadollerna, reducerat antalet utomjordingar till en och faktiskt dessutom kostat på sig att skriva ett manus.

Alien: Isolation kretsar kring Amanda Ripley, dotter till filmernas Ellen Ripley. 15 år efter moderns försvinnande kommer besked, någon har hittat den svarta lådan från Nostromo, skeppet hon färdades i.

Några korta sekvenser senare kastas jag in i kaoset som utbrutit på rymdstationen Sevastopol. Det är äta eller ätas, både bildligt och bokstavligt. Anarki har utbrutit och de få överlevande tar vad de vill med våld, säkerhetsrobotarna har fått kortslutning på fel ställe och törstar blod och till råga på allt sprider en viss rymdvarelse skräck i korridorerna.

Läs mer

Det finns de som, lite syrligt, säger att alla uppdrag i Bungies nya rymdskjutare Destiny är identiska. Ens krigare landar på Mars yta, stretar genom robotar och rymdvarelser mot en kontrollpunkt på kartan och släpper loss Ghost, en liten talande robotboll som löser alla problem (läs: öppnar dörren till nästa del av banan).

Ghost, vars röst görs av Peter ”Tyrion Lanister” Dinklage, talar med lakonisk stämma om att porten kommer att ta en stund att få upp och att oj, nu kom det visst fiender. Därpå följer tre omgångar ondsinta intergalaktiska krigare, gärna med en boss i sista vågen, och så är dagen räddad och uppdraget över.

Det påståendet är förstås en ren lögn. Vid upprepade tillfällen stöter jag på uppdrag med både två och fyra fiendevågorna istället för tre.

Läs mer