Författare: Kristoffer Nyrén Sida 4 av 7

den 2017-06-27

Finska spelstudion Housemarque har blivit lite av en favorit hos mig på senare år. Även om de i stort sett bara gör tvåspaksskjutare hittar de alltid helt nya vinklar på genren, och det enda som deras spel har gemensamt är egentligen en sjukt tajt kontroll, härligt futuristisk musik samt en spelglädje som heter duga.

Nex Machina är tacksamt nog inget undantag och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma. Allt från den blixtsnabba spelmekaniken till den Daft Punk-osande bakgrundsmusiken med löjligt tillfredsställande ljudeffekter sitter precis där de ska. Rent estetiskt är det dessutom riktigt snyggt. Med en härlig palett av neonfärger och kvicka, gravitationstrotsande övergångar mellan olika områden får det filmen Tron att framstå som en grådaskig blädderbok i jämförelse.

Recension: Tales of Berseria [PS4]

den 2017-01-27

Att rädda världen tillsammans med en grupp nobla hjältar är ett återkommande tema i japanska äventyr. Vi har sett det hundratals gånger, inte minst i Tales-serien, Bandai Namcos långkörare till rollspelserie. I Tales of Berseria bjuds vi dock på en mycket mörkare berättelse jämfört med tidigare delar, där ett persongalleri med minst sagt tvivelaktig moral ger sig ut på en riktig hämndresa.

Sagan börjar lika glatt och pastellfärgat som vanligt. Velvet är en oskyldig tonårsflicka i en lummig liten by, där hon sköter om sin upptäckarlystne lillebror Laphicet. De har ett gott liv tillsammans och umgås glatt med alla i byn. Men så en dag utsätts de för ett otroligt svek. En nära vän till familjen tillfångatar plötsligt Laphicet och har ihjäl honom i en mystisk ritual, mitt framför ögonen på systern.

Recension: 2064: Read Only Memories [PS4]

den 2017-01-25

Efter den indievåg som fullkomligt översvämmat spelmarknaden på senare år, har det blivit en trend att skapa spel liknande de som utvecklades för 20-30 år sedan, åtminstone rent grafiskt. 2064: Read Only Memories faller definitivt in i detta fack, och är en direkt hyllning till klassiska peka och klicka-spel med smutsiga framtidsvisioner helt i stil med Hideo Kojimas hyllade Snatcher.

I huvudrollen finner vi en avdankad journalist, vars största bravader på senare år består av att hen fortfarande får elektronikprylar hemskickade för halvhjärtat recenserande. Platsen är Neo San Francisco år 2064, och ser ut precis som vi föreställde oss framtiden på 90-talet. Vägarna är fulla med märkliga bilar, robotmedhjälpare finns överallt och elektroniska implantat har hjälpt mänskligheten snabba upp evolutionen rejält. Referenser till klassiska cyberpunkäventyr fullständigt haglar längs hela resan.

Veckans fråga: Vilken spelkaraktär vill du se som Lucia?

den 2016-12-13

i Veckans fråga

Man vet att det snart är för sent att köpa julklappar när det börjar lukta glögg och lussebullar, samt skönsjungande led av människor med levande ljus i både hår och hand sprider julstämning omkring än. Idag är det Lucia, en högtid som i Sverige mest fungerar som en inledning till julfirandet, men en gång i tiden även markerade att vi rörde oss mot ljusare tider då den sammanföll med vintersolståndet när vi hade annan kalenderräkning för flera hundra år sedan.

Som sig bör måste en Lucia krönas som kan hålla traditionen levande även i år, och självklart gäller detta även i spelvärlden. Vi undrar därför vilken spelkaraktär du vill se krönas till Lucia denna dag.

Veckans fråga: Vilken spelserie borde få en uppföljare med rymdtema?

den 2016-11-01

i Veckans fråga

På fredag släpps Call of Duty: Infinite Warfare, en krigsspelserie som började med andra världskriget och nu tar steget till att bli en blixtsnabb actionskjutare i yttre rymden. Det har med andra ord hänt en hel del med Call of Duty, men huruvida det är åt rätt håll råder delade meningar, inte minst då många fastnade för serien just för dess historiska anknytning till verkliga krigsscenarier.

Själv brukar jag uppskatta spel som tar steget ut i rymden. Några utav mina favoritspel genom tiderna är Mass Effect, Resogun och Ratchet & Clank – titlar som huvudsakligen utspelar sig i rymden och på främmande planeter. Men blir det lika lyckat när redan existerande spelserier likt Call of Duty som började relativt jordnära flyger ut i det okända? Spel som Super Mario Galaxy bekräftar att det kan bli hur episkt som helst, bara det görs på rätt sätt.

Veckans fråga handlar därför om vilken annan spelserie, som hittills hållit sig till samma planet, som du skulle vilja se en avstickare eller uppföljare till med rymdtema.

Recension: World of Final Fantasy [PS4]

den 2016-10-25

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den japanska tecknarstil som brukar gå under namnet chibi. För mig har små karaktärer med huvuden minst dubbelt så stora som resten av kroppen aldrig sett varken gulligt eller humoristiskt ut. Troligtvis beror min avsky mot chibi-fenomenet på Keiji Inafunes fadäs Mega Man Powered Up. Där tog han den tuffaste actionhjälten under hela min barndom, slängde in honom i en nyversion av originaläventyret och förlöjligade den stenhårde roboten helt genom att göra om honom till en blå liten bebis med extrem vattenskalle. Till råga på allt påstod Inafune dessutom att det alltid varit så här han tänkt att Mega Man skulle se ut.

Av samma anledning var jag extremt skeptisk när World of Final Fantasy visades upp på E3-mässan i fjol. Titeln som skulle bli en hyllning till Final Fantasy-serien, reducerade samtidigt mina favoritkaraktärer från spelvärlden till barnsliga chibi-figurer. Jag hatade det nya utseendet på favoriter som Cloud, Vivi och Terra, men i takt med att alltmer av övriga spelet visades upp insåg jag snart att detta ändå skulle bli ett spel helt i min smak.

Recension: Viking Squad [PS4]

den 2016-10-19

Det finns en otrolig charm i att samlas med ett gäng vänner framför ett välgjort, sidoskrollande slagsmålsspel, och en härlig känsla av samhörighet som inte alltid är lika tydlig i andra genrer. Även om spelen ofta är väldigt utmanande brukar titlar som Turtles in Time och Castle Crashers gå hem i alla tänkbara sällskap – och alla i gruppen har alltid precis lika roligt hur dåligt det än går.

Samma känsla tycks till en början infinna sig även i genrens senaste tillskott Viking Squad. Som en plundringslysten viking springer jag runt i vackert handmålade miljöer och slåss mot mjöddrickande isbjörnar och mytologiska monster tillsammans med två vänner. Estetiskt är spelet tilltalande och det mesta i världen har en humoristisk underton på ett charmigt sätt.

Veckans fråga: Vad vill du se i nästa PS4-uppdatering?

den 2016-09-27

i Veckans fråga

Förrförra veckan släpptes äntligen mjukvaruuppdateringen till PS4 som introducerade en rad efterlängtade funktioner som gör våra liv lite enklare. Nu kan vi bland annat sortera spel i mappar, använda en snabbmeny vid sidan av spelet vi spelar, söka efter titlar i våra bibliotek och mycket annat.

Även om dessa nya funktioner gör våra konsoler betydligt smidigare finns fortfarande en hel del kvar att önska. Veckans fråga handlar därför om vilka nya funktioner och förbättringar du vill se i nästa firmware.

Recension: Attack on Titan: Wings of Freedom [PS4]

den 2016-08-26

Den bästa animeserie jag sett på senare år är utan tvekan Attack on Titan. I denna gripande berättelse har nästan hela mänskligheten utplånats av fruktansvärda jättar. De få människor som har överlevt tvingas leva sina liv avstängda från omvärlden innanför gigantiska murar som enda skydd. Självklart är det bara en tidsfråga innan titanerna lyckas bryta sig igenom en av murarna, och de rörande karaktärsödena blandas då med otroligt rå action på ett fantastiskt sätt.

A.O.T. Wings of Freedom lyckas fånga samma känsla som ursprungsmaterialet, och såväl tecknarstil som actionsekvenser har förvandlats till spelform på ett mycket tillfredsställande sätt. Att i hög fart svinga sig fram med änterhakar mellan hustaken likt Spindelmannen ger en härlig frihetskänsla, och att fästa linorna i en skrämmande titan för att slungas runt denne och attackera dess nacke är ännu häftigare än det låter.

Recension: The Banner Saga 2 [PS4]

den 2016-07-26

Du vet att ett spel har välskrivna karaktärer när du ständigt är livrädd för att någon utav dem ska dö. I det första The Banner Saga (8/10) dog huvudkaraktärerna som flugor, och med bara några få kvar i början av uppföljaren, är mina band till dessa redan från start väldigt starka. Och mycket starkare kommer de att bli, för varje liten roll i The Banner Saga 2 är oerhört mycket djupare än samtliga personligheter från föregångaren.

Har du inte spelat Stoics vikingaflaggskepp från början av året råder jag dig att göra det omedelbart. Att hoppa direkt in i del två är nämligen ingen bra idé, då spelet utgår från att du redan känner till såväl karaktärer som spelmekanik från första episoden. Handlingen tar vid direkt efter slutscenen i del ett, och allt ifrån dina svåra beslut till erfarenhetspoäng och nivåer följer med in i mittendelen av denna planerade trilogi.