Författare: Kristoffer Nyrén Sida 2 av 7

Jag blev minst sagt förvånad när Devil May Cry 5 visades upp för första gången. Trots att serien nyligen fått en omstart i form av Ninja Theorys lyckade nytolkning DmC: Devil May Cry, valde Capcom att göra en uppföljare på den elva år gamla fyran i den ursprungliga serien istället för den nya. De låtsades helt enkelt som om den kritikerrosade nytappningen av Dantes äventyr aldrig hade hänt.

Även om jag saknar några av de riktigt kreativa bossarna som Ninja Theory bidrog med, måste jag ändå erkänna att det är skönt att se vår demonjägare återvända till sin rätta form. Dante är hårdare än någonsin och bjuder på extremt överdriven action helt i stil med sitt tredje äventyr. Det är svårt att inte brista ut i skratt i de mest spektakulära scenerna när explosioner, flygande fordon och luftgitarrsspelande avlöser varandra i slow motion i en löjligt tillfredsställande koreografi.

Läs mer

Att minnen är hårt kopplade till ljud har sedan länge varit känt. För visst händer det att du hör någon låt som spelades flitigt under din barndom, och plötsligt väcks härliga minnen från den tiden till liv. Samma sak gäller musiken i Persona 3: Dancing in Moonlight. Bara någon låt in i detta musikspel minns jag tillbaka till min första kontakt med Persona-serien, då jag på min nyinköpta ”platt-tv” blev förälskad i denna helt nya genremix. I äventyret tvingades jag balansera tentapluggande och sociala relationer med kampen mot ondskefulla skuggmonster på dygnets 25:e timma.

Vid en första anblick borde det rent marknadsstrategiskt vara som att skjuta sig själv i huvudet att släppa ett rytmspel som enbart baseras på låtar och karaktärer från ett spel som släpptes för mer än tio år sedan. Ärligt talat hade även jag glömt det mesta av Shin Megami Tensei: Persona 3, men i takt med att jag låser upp nya låtar i spelet minns jag alltmer av det magiska äventyret och livet i studentkorridoren. Dancing in Moonlight är nostalgi när den är som bäst.

Läs mer

Persona 5 (10/10) kan mycket väl vara världens bästa rollspel. Det erbjuder allt från spännande handling och livfulla karaktärer till underhållande spelmekanik samt bländande inramning och är så nära perfektion man kan komma. Detsamma gäller även musiken. Det är därför riktigt kul att Persona 5, precis som sin föregångare, nu får ett sidospår i form av ett musikspel där våra favoritkaraktärer får svänga sina lurviga till härliga remixer av de fantastiska låtarna vi minns från fantomtjuvarnas underbara äventyr.

Precis som i Persona 4: Dancing All Night (8/10) och de flesta andra musikspel gäller det att tajma rätt knapptryck i takt till musiken. Är du bekant med genren bjuds du med andra ord inte på några revolutionerande nyheter. Det gedigna berättelseläget från förra dansspelet har dock plockats bort för att själva dansandet ska hamna mer i fokus, vilket fungerar riktigt bra och gör att tempot håller en betydligt snabbare takt.

Läs mer

Klassiska sällskapsspel gör sig bäst runt ett bord och inte på teven. Detta var åtminstone vad jag trodde tills jag kom i kontakt med Jackbox-serien, som motbevisade min tes med råge. Med hjälp av en PlayStation och några mobiltelefoner lyckades serien bjuda på en fantastiskt kul tvist, och med lyckade varianter av Rappakalja, Cards Against Humanity och Pictionary har de tidigare Jackbox-samlingarna snabbt blivit säkra kort på spelkvällar, förfester och middagsbjudningar.

Kvalitén på sällskapsspelen i den femte Jackbox-samlingen varierar stort, men höjdpunkten Patently Stupid håller definitivt hög nivå rakt igenom. Här tilldelas du ett ”vanligt” problem, till exempel att du alltid blir hungrig när du är på stranden. Ditt uppdrag blir att gnugga geniknölarna, komma på en uppfinning som löser bekymret och rita en bild av denna på din mobiltelefon. Självklart måste du även namnge innovationen och förse produkten med en slogan. Med ett bildspel framför de andra deltagarna får du sedan presentera hur fantastisk din ätbara baddräkt Pizzakinin är, som helt består av nybakt pizza och har taglinen #nobeach2019.

Läs mer

Fråga valfri japan vilken den största rollspelsserien är och hen kommer med största sannolikhet att svara Dragon Quest. Denna spelserie som på allvar drog igång den japanska rollspelshysterin på 80-talet har aldrig blivit lika populär här i väst som exempelvis Final Fantasy eller Tales of-spelen, men i hemlandet Japan är dessa slime-fyllda äventyr fortfarande ohotad konung på tronen av drakdräpande i fantasifulla världar.

Till skillnad från andra titlar i genren håller sig Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age mest till beprövade koncept. Det turordningsbaserade stridssystemet försöker exempelvis inte återuppfinna något hjul, och är i stora drag identisk med normen för rollspelsstrider på 80- och 90-talet. Upplägget på berättandet där du, i rollen som den utvalde, ska rädda världen från mörka krafter känns minst sagt bekant. Att vissa ljudeffekter till och med låter precis som i originalspelet till NES känns som ett sista bevis på seriens smickrande syn på nostalgi och tradition.

Läs mer

Om du är van vid japanska rollspel har du garanterat stött på en rad hjältar som drabbats av minnesförlust. Denna åkomma har varit oroväckande vanlig inom genren, och konceptet har överanvänts då det är en lätt genväg till att låta spelaren axla rollen som en betydelsefull protagonist, som på samma gång har anledning att vara lika vilsen som du i den främmande spelvärlden.

Denna kliché inleder även Rainbow Skies, fast med glimten i ögat då huvudrollsinnehavaren enbart tappat minnet för att han druckit på tok för mycket alkohol kvällen innan äventyret tar vid. Spelet driver mycket med traditionella rollspelsnormer, och drar sig inte från att bryta fjärde väggen för att skoja om att vissa spelelement bara finns med för att du ska kunna samla Playstation-troféer.

Läs mer

Gränsen mellan hedrande smicker och skamlöst plagiat är hårfin. Spel som lyckas balansera precis på gränsen däremellan resulterar ofta i helt fantastiska upplevelser, som exempelvis Shovel Knight, men de som däremot går för långt glöms snabbt bort som bleka kopior.

Curse of the Moon är en uppbyggnad i åttabitstappning inför det gräsrotsfinansierade Blooodstained: Ritual of the Moon. Om den senare titeln har som mål att framstå som en andlig uppföljare till det mer rollspels- och Metroid-inspererade Castlevania: Symphony of the Night, är Bloodstained: Curse of the Moon snarare en hyllning till NES-erans mer linjära Castlevania-spel.

Läs mer