Författare: Kristoffer Nyrén Sida 1 av 7

När det kommer till musikspel är det få som kan skryta med en lika gedigen meritlista som Harmonix. De satte inte bara musikspel på kartan med Guitar Hero, de ligger även bakom fenomenala Dance Central, Amplitude och min personliga favorit Rock Band Blitz.

I studions senaste hit Fuser får jag prova på en karriär som DJ. På scen finns fyra skivspelare och ett imponerande musikbibliotek att mixa hej vilt, vilket resulterar i en minst sagt kreativ musikupplevelse. Varje låt är uppdelad i fyra olika spår varför det är lätt att plocka ut basgången från en låt och kombinera med sången från en annan.

Läs mer

Det är lite knepigt att recensera nyversioner av gamla spel. När en nytolkning gjort om allt från grunden och enbart behållit känslan och berättelsen från källmaterialet är det lättare, som i fallet med Resident Evil 2 (10/10) och Final Fantasy VII Remake. Men när bandesign och spelmekanik är identisk med originalet och det bara är estetiska förändringar som skett, blir det mer som att recensera ett retrospel och jämföra det med dagens modernare utbud. Ganska orättvist med andra ord.

MediEvil tillhör den senare kategorin. Audiovisuellt har det skett en helrenovering, vilket får den ranglige riddaren Fortesques återuppvaknande att se ut och kännas som ett nytt och fräscht spel. Men när jag börjar springa runt på första banan och tvingas slåss mot andra odöda framgår det snabbt att det är ett ganska stelt PlayStation-spel från 1998 jag spelar, det har bara fått låna sitt lillasyskons betydligt snyggare kläder.

Läs mer

Ytterst få spel har lärt mig så mycket om sardiner som Disgaea 4. Ärligt talat kan jag inte ens komma på någon annan titel som utbildat mig i ämnet. Vampyren Valvatorez serverar dock fakta efter fakta om fisken då han är som besatt av den, och har helt lagt om sin kost från att dricka människoblod till att uteslutande äta sardiner tills han kroknar.

Som vanligt i Disgaea-serien bjuds det på mycket metahumor och ganska barnsliga skämt, men på ett skickligt sätt som får mig att fastna på kroken direkt. Allt är löjligt överdrivet och varje karaktär har helt bisarra egenskaper. Vad sägs om en manipulativ varulvsbetjänt som ständigt försöker lura sin mästare Valvatorez att dricka blod? Eller en skolflicka som besegrar hemska monster i underjorden hur lätt som helst för att hon tror att allt bara är en dröm? Nippon Ichi Software är verkliga fenor på galen humor, och allt från beskrivningar av föremål till lustiga attacker i striderna får mig att skratta högt.

Läs mer

Det är minst sagt ovanligt att spel inleds med sista banan. Men i det sidoskrollande, Donkey Kong Country-osande plattformsäventyret Yooka-Laylee and the Impossible Lair kastas jag omedelbart in i äventyrets svåraste bana. Givetvis är jag helt chanslös mot denna hänsynslösa utmaning. Efter bara någon minut möts jag av texten ”Epic Fail” och kastas ut till titelns världskarta, där jag får chansen att lära mig spelets grunder.

Jag kan när som helst ge mig an den ”omöjliga lyan” igen för att försöka klara spelet direkt, men det är inte att rekommendera. Istället uppmanas jag att klara världens övriga banor först, där varje avklarad nivå belönar mig med en större livmätare i den stora finalen. Jag lyder rådet, då jag snabbt förstår att det är stor skillnad att kunna göra 48 misstag istället för bara ett enda.

Läs mer

Delad glädje är dubbel glädje. Det var i alla fall min första tanke medan jag och en kompis väntade på att installationen av Wolfenstein: Youngblood skulle bli klar, en titel vars fokus ligger på samarbete mellan två spelare.

Jag är själv väldigt förtjust i MachineGames nytolkning av Wolfenstein-serien. Spelen har varit fullproppade med sylvass dialog i sann Tarantino-anda, grotesk humor och oväntade vändningar i berättandet som fått både mig och protagonisten BJ Blazkowicz att tappa hakan.

Läs mer

Ibland är det svårt att på förhand avgöra vilken målgrupp ett spel är tänkt att tilltala. I Ghost Giant får jag, inte helt oväntat, axla rollen som ett gigantiskt spöke och vaknar upp mitt i en pastellfärgad värld bland små pratande gulliga djur. De första pusslen jag får lösa är skrattretande enkla, miljöerna påminner om en barnteater med dockhus för de allra minsta, och jag undrar om jag inte är på tok för gammal för att underhållas av den här titeln.

Men så lär jag känna kattungen Louis. Vad som vid första mötet framstår som en skrikig liten unge visar sig snabbt vara en hårt arbetande pojke med större vardagsproblem än den färgglada världen borde tillåta. Bortsett från att behöva sköta om en bondgård helt själv är han inte helt sams med sin bästa vän. Men värst av allt är att det verkar vara någonting fel med hans mamma.

Läs mer