Författare: Jonny Lindmark

När jag spelar Effie får jag lite flashbacks till 90- och det tidiga 2000-talets plattformsgiganter som till exempel Crash Bandicoot, Spyro the Dragon, Ratchet & Clank osv. Inte för att Effie är särskilt likt dessa rent estetiskt, utan för att spelet på något sätt genomsyras av den enkelhet som flera av de titlarna hade när det begav sig.

Spelet inramas av en berättelse om den lokala by-tuffingen Galand som trots sin atletiska fysik är för lat för att hjälpa en gammal kvinna i nöd. Kvinnan visar sig vara en häxa och vips så har den unge Galand förvandlats till en (fortfarande hunkig), men betydligt äldre farbror som straff. För att återfå sin ungdom beger han sig till en närliggande tempelruin i jakt på hjälp från högre makter, och det är även där jag får ta kontroll över honom för första gången.

Läs mer

Företaget Games Workshops olika figurspel har under årens lopp gett upphov till ett stort antal digitala spel. Då deras figurspel har funnits och utvecklats i över 40 år är det därför en djup gryta att hämta inspiration ur när det kommer till spelskapande.

Warhammer: Chaosbane tar avstamp i Age of Sigmars fantasyvärld där trollkarlar, krigare, demoner och alla möjliga sorters oknytt lever för att göra livet surt för varandra. I rollen som alvmagiker, dvärgkrigare, människosoldat eller alvisk bågskytt befinner jag mig i en tid som utspelar sig strax efter ett stort slag.

Läs mer

Spelserien Puyo Puyo är en av många pusselgiganter som utspelar sig i den där klassiska rektangeln där allsköns föremål trillar ner för att sedan behöva organiseras efter vissa förhållningsregler. I Puyo Puyo Champions gör seriens söta små slemfigurer Puyos comeback tillsammans med ett helt gäng färgglada karaktärer, fast nu med extra mycket fokus på tävlingsmomentet.

Läs mer

Ädelstenarna bokstavligt talat regnar ner över tv-skärmen och jag har svårt att inte känna mig som en rikeman när jag spelar Lapis X Labyrinth. Jag har nyss avslutat ännu en nivå och får slutresultatet uppradat framför mig. Det är en ansenlig mängd pengar och upphittade skatter och därför bär det av till byns handelsmän för att sedan snabbt bege mig ut på ett nytt besök i fiendeland, och så rullar det på. Plattformsspelet Lapis X Labyrinths kärna fokuseras kring just detta kretslopp, att samla skatter och piska monster.

I rollen som nyanländ äventyrare i en liten by med akuta monsterproblem gör jag mig snabbt populär. I början av spelet får jag samla ihop ett gäng rekryter för att utforska den omkringliggande vildmarken. Det är ett trevligt litet urval av klasser som jag har att välja mellan och de sticker alla ut både i design och attackförmågor.

Läs mer

Mortal Kombat. Jag ska vara helt ärlig, det var många år sedan jag senast bekantade mig med denna slafsigaste av spelserier så intensivt som nu. Men det är med en nyfiken inställning jag åter ger mig in i den. Det är lite som att hitta en gammal skokartong med sina favoritactionfigurer från barndomen. De är häftiga och färgglada, lite klyschiga i sin design men ändå så intressanta och inbjudande på något vis.

Som titeln avslöjar är spelet nummer elva i huvudserien och därmed även uppföljare till det populära Mortal Kombat X som släpptes 2015. Det första som slår mig när jag startar spelet är hur många olika spellägen som finns. Min skicklighet inom slagsmålsgenren är väldigt blygsam så istället för att bli allmänt förnedrad i de olika onlinelägena beslutar jag mig för att värma upp genom träningsläget, tätt följt av några matcher i kampanjen.

Läs mer

Jag har sett fram emot att ge mig an det japanska spelet Our World is Ended. Spelets första minuter börjar dessutom lovande med en filosofisk monolog av spelets huvudkaraktär Reiji som dagdrömmer om hur vi människor ser på världen.

Han funderar för sig själv om hur varje människas värld är lika individuell som de själva, och hur en sådan syn får oss att inse hur skör och unik varje persons världsåskådning är. Det djupa tänket och den visuellt vackra designen väcker genast mitt intresse.

Läs mer

God’s Trigger är den där sortens spel som direkt visar spelaren var skåpet ska stå. Redan någon minut in i spelet sitter jag där med öppen mun efter att ha fått beskedet att min karaktär sorgligt nog har bitit i gräset. Vad hände egentligen? Jag blir snart varse om att detta är ett dödsbud som jag kommer att få inpräntat på näthinnan om och om igen tills jag lärt mig bemästra ett antal saker som spelet kräver av mig som spelare.

Men vad är bakgrundshistorien till att jag sitter här i min fåtölj och likt Bill Murray i ”Måndag hela veckan” upplever samma sak om och om igen?

Läs mer