Författare: Jonny Lindmark Sida 7 av 8

Denska; en gång en blomstrande hamnstad, nu en nedgången håla där livlösa gator kantas av tomma klossar till byggnader. Upplägget i Concrete Genie berör mig väldigt tidigt, framförallt när teman som mobbing och utanförskap lyfts fram i spelets introduktion.

Huvudkaraktären Ash är en ensam grabb som fördriver sin tid med att skissa fram fantasialster i sitt anteckningsblock, ända tills ett gäng busungar river det i bitar och sprider sidorna för vinden. Det är en intressant start på ett spel, en ganska mörk handling som troligtvis kan vara relaterbar för många unga människor som har en komplicerad relation till sin omgivning, sina föräldrar och sin situation i livet.

Läs mer

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.

Läs mer

Året 2013 var jag lite sur på Gearbox Software. Jag var då (och är fortfarande) ett stort fan av Alien-filmerna och hade länge sett fram emot deras Alien: Colonial Marines som såg ut att bli hur häftigt som helst. Förväntningarna var extra höga eftersom deras två spel i serien Borderlands var riktigt häftiga och underhållande spel.

Alien-spelet släpptes och visade sig bli en ganska rejäl flopp, till stor del för att Gearbox hade fördelat utvecklandet på ett gäng mindre externa studios och själva jobbat på Borderlands-serien. Som av en slump har jag knappt spelat någon titel från studion sedan dess och blev nästan överraskad när Borderlands 3 dök upp som från ingenstans. Kan spelet bota mig från det lilla kornet av surhet som lever kvar från ovanstående fadäs? Det ska vi ta reda på.

Läs mer

När jag var tonåring hände det att jag och en kompis brukade sticka till en basketplan belägen på en bakgård nära där han bodde. Ingen av oss var någon Michael Jordan direkt, men vi tyckte det var kul att kasta lite boll och prata medan solen långsamt gick ner vid horisonten. Jag minns att jag tyckte det var relativt lätt att göra mål, men fruktansvärt svårt att dribbla ordentligt. Jag hade helt enkelt inte särskilt bra bollkontroll.

När jag tog på mig att recensera NBA 2K20 kändes det som en liten tillbakablick till de där kvällarna under mina tonår. Jag skäms inte för att säga att min erfarenhet av serien är ytterst sparsmakad, men basket som sport fascinerar mig mer än exempelvis fotboll eller hockey som känns mycket mer spritt i det svenska sportintresset, och därför blev jag lockad att ge mig an den här recensionen. Se det som en oinfluerad text från en nykomling som är intresserad av konceptet basket i spelformat.

Läs mer

När min chefredaktör på bloggen beskrev Vambrace: Cold Soul i förra veckan med orden ”Taktisk dungeon crawler liknande Darkest Dungeon” väcktes mitt intresse som av en väckarklocka. Darkest Dungeon var för mig ett av 2016 års bästa spel och hela formeln som byggde upp spelet passade mig som hand i handske. Att få spela ett spel med liknande upplägg är därför något jag gärna tar mig an.

Vambrace: Cold Soul är ett tvådimensionellt äventyr som huvudsakligen utspelar sig i två olika städer, det underjordiska Dalearch och det frusna Icenaire. Spelets handling kretsar kring äventyraren Lyric som i jakten på sin avlidna fars hemligheter har begett sig till dvärgarnas land där de två städerna är belägna. Icenaire har genom en förbannelse blivit inkapslat av is och en dödlig snöstorm hamrar konstant staden vilket gör den till en farlig plats att vistas i.

Läs mer

Den interaktiva filmen är ett medium som har kommit och gått genom åren men aldrig riktigt stannat längre stunder. Viljan att kombinera film med spel har varit stor och försöken har flera gånger fått både filmentusiaster och spelintresserade att höja på ögonbrynen. Ett av de tidigare och mest kända exemplen är troligtvis arkadspelet Dragon’s Lair från 1983, men så sent som i slutet av 2018 fick streamingtjänsten Netflix stor uppmärksamhet för sin interaktiva film Black Mirror: Bandersnatch som nådde ut till en bred publik.

Erica är studion Flavourworks tolkning av genren och presenteras likt Bandersnatch som en interaktiv thriller. I filmen följer man tonårstjejen Erica Mason vars far blev mördad under mystiska omständigheter under hennes barndom. Plötsligt börjar personer med kopplingar till fadern att mördas vilket får till följd att Erica för sin egen säkerhet förflyttas till vårdanläggningen Delphi House där hennes far jobbade när han levde. Här tätnar mystiken och filmen tar fart på allvar.

Läs mer

Att spela Exception känns lite som att försöka hitta i en dator. Det kan vara lätt till en början men ibland blir saker fel; saker sparas där jag inte hittar dem, program funkar inte som de ska och virus nästlar sig in och förstör – mycket kan hända. Lustigt nog är det nästan precis så handlingen i spelet utspelar sig.

Vi är ett program och befinner oss i en människas dator. Den är vår värld; strukturerad och ordentlig in i minsta detalj, tills det att ägaren lockas att öppna ett bluffmail fullt med skadlig programvara. Världen blir korrupt och allting hamnar i ett stadie av kaos.

Läs mer

The Sinking City är ett spel som är fyllt av mysterier, men som på något vis känns som ett mysterium i sig självt. Författaren H.P. Lovecrafts sci-fi- och skräckhistorier har varit populära länge men det är först på senare år som Cthulhu-mytologin verkligen har slagit igenom inom populärkulturen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, trots fascinationen för temat, har kommit att tröttna på det en aning efter att i åratal ha matats med brädspel, muggar, pennskrin och mjukisar med den klassiska Cthulhu-designen varje gång jag går in i en butik med lite nördiga produkter.

The Sinking City baseras också i Cthulhu-mytologin, men det känns allvarligt och mörkt med en tung stämning som genast får mig att glömma allt vad fluffiga tentakelmjukdjur innebär.

Läs mer