Författare: Jonny Lindmark Sida 3 av 8

Mortal Shell är ett i raden av spel som på sätt och vis har blivit arvingar till den genrebrytande speltrend som bland andra Dark Souls startade för lite drygt 10 år sedan. Den vanligaste atmosfären i dessa spel är medeltida fantasy-miljöer, ofta med mörkare tema, mystisk handling och omgivningar som uppmuntrar till utforskande.

Dessa komponenter tillsammans med snudd på halsbrytande svårighetsgrader är givna ingredienser och de som spelar dessa titlar anses troligtvis av många vara spelvärldens masochister.

Läs mer

West of Dead är i princip precis vad det låter som. Jag är i vilda västern-miljö, jag är död och jag dör om och om igen. Men hur blev det så? Mason, vars röst skådespelas av den mångsidiga skådespelaren Ron Perlman, är fast i en sorts limbo.

Med ett så gott som nollställt minne vaknar jag upp på en krog som fungerar som avstamp för resan till himlen eller helvetet. Det förstnämnda ligger österut, det senare västerut och det är sällan helt klart vart de resande är på väg. På senare tid har problemen hopat sig och allt färre når sina slutmål, något som visar sig ha en koppling till Mason och hans förlorade minne.

Läs mer

Någonstans längs den walesiska kusten, tätt omringat av hav, skog och klippor ligger Sker Hotel. Det ligger i ett ödsligt och till synes folktomt område, vilket bekräftas när jag i huvudrollen som karaktären Thomas anländer efter en längre tids färd med tåg. Stationen jag anländer till är så gott som igenväxt och det är ett under att tåget ens stannade där, tänker jag.

Efter en kort promenad står jag snart på tröskeln till hotellet, en enorm byggnad som likt stationen ser ut att ha upplevt bättre dagar. Anläggningen ägs av min svärfar, och min fästmö har genom brev desperat bett mig att komma hit. Jag sväljer lite nervöst, och kliver ändå in.

Läs mer

Att som människa spela ett spel som går ut på att utplåna mänskligheten är inte helt vanligt, i alla fall inte för undertecknad. Detta är dock mitt livsmål i rymdröjaren Destroy All Humans! där jag i rollen som den förbannade utomjordingen Crypto gör allt för att sätta käppar i hjulen för människorna.

Den här versionen av spelet är en ny och fräschare version av originalet som släpptes till bland annat Playstation 2 för lite drygt 15 år sedan, något som givetvis ses tydligt i såväl grafik som resterande attribut.

Läs mer

Att  moderna spel hämtar inspiration från äldre titlar är väldigt vanligt, framförallt när det kommer till estetisk design, men även till spelens upplägg. I det svenskproducerade run-and-gun-spelet Ultracore tas steget längre, men det har sin förklaring. Det skulle nämligen ha släppts redan 1994, men med en ny konsolgeneration på gång lades det på is, publiceringen blev inställd och spelet föll i glömska.

I många fall hade en modern spelutvecklare som fått ett sådant spel på halsen kanske tagit isär det, plockat ur alla godbitar, moderniserat det och släppt det som en retroinspirerad nyskapelse. Men så blev icke fallet med Ultracore.

Läs mer

Roguelike-genren är ett fenomen som har vuxit rätt ordentligt i popularitet under de senaste åren. Neon Abyss är den kinesiska spelstudion Veewo Games första titel i genren och det märks tidigt i spelet att de nog har hämtat mycket inspiration från genregiganter såsom The Binding of Isaac och Enter the Gungeon, något jag finner lovande.

I motsats till inspirationskällorna är Neon Abyss huvudsakligen upplagt som en tvådimensionell skjutare, fast med klassiska roguelike-element såsom stora mängder slumpmässig utrustning, slumpgenererade nivåer, bossar och snabba spelsessioner. En värld är uppbyggd av ett antal nivåer där den sista huserar en förbestämd slutboss. Nivåerna som passeras innan dess handlar egentligen bara om att bygga upp sin utrustning till den grad att världens slutboss är möjlig att klara av. Dessa är nämligen betydligt mycket svårare än de halvbossar som jag springer på under resan dit.

Läs mer

För att ge en ungefärlig sinnesbild av hur tvåspaksskjutaren #Funtime upplevs första gångerna man spelar det tänkte jag göra en jämförelse. Tänk dig att du är godissugen. Du går till närmaste återförsäljare, går fram till lösgodiset och inser att du är sugen på allt, ju färggladare blandning desto bättre. Väl hemma igen slår du dig ner framför din spelkonsol, tar påsen med godis … och häller den över huvudet på dig själv.

Att säga att #Funtime är färgglatt och intensivt är något av en underdrift eftersom tv-skärmen nästan bokstavligen exploderar av färger och former som peppras på en som ur ett maskingevär. Detta får till följd att jag som spelare upplever ett rus av intryck som kräver varje uns av koncentration för att hänga med över huvud taget.

Läs mer

Skräckspel har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Att känna en sorts hjälplöshet eller rädsla inför sitt motstånd kanske inte låter som en av de mest lockande känslorna, men tillfredsställelsen som infinner sig efter att ha uthärdat dem, blivit ett med dem och slutligen besegrat dem är stark som få.

Skräckspel är enligt mig en av de klurigare spelgenrerna att skapa, framförallt eftersom förutsägbarheten i spelmediet likt film följer vissa mönster. Genomskådar man mönstren för tidigt kan det få stora konsekvenser för det fortsatta spelet. Med det i åtanke var det en intressant uppgift att ta sig an The Coma 2: Vicious Sisters, då min erfarenhet av tvådimensionella skräckspel är aningen mindre än de jag brukar spela.

Läs mer