Den svenska PlayStation-bloggen

Författare: Anton Bjurvald Sida 1 av 4

Stockholmare med förkärlek för analoga brädspel, soffsamarbete och bra berättande. Spelar hellre ett kort tight spel än harvar i de stora sandlådorna. Podsnackar serietidningar i Hög av Serier och hockey i Eldebrink - raka puckar när han inte spelar tevespel.

Recension: Achtung! Chtulu Tactics [PS4]

För knappt 130 år sedan föddes Howard Philips Lovecraft i Provicence, Rhode Island. Han skrev under sin relativt korta livslängd (47 år) en rad dystra skräckhistorier med domedagstema som sedan har inspirerat diverse konstnärer till otaliga tolkningar av hans verk, alla mer eller mindre trogna originalmaterialet. Ofta blir det inte mer än ytliga kontaktpunkter med Lovecrafts mardrömspsykoser, till exempel att man sätter Chtulu i titeln och kryddar äventyret med dyster stämning, domedagskultister och oformliga tentakelmonster.

Men Auroch Digital har inte bara valt att russinplocka Lovecrafts kaka på monster. Det turbaserade strategi-elementet har de mer eller mindre snott rakt av från X-com. Upplägget med ockulta nazister är numera en egen sub-genre så där är det svårare att hitta exakt var de “inspirerats”, men Hellboy och Wolfenstein är två källor som ligger nära.

Recension: SoulCalibur VI [PS4]

Få karaktärer men balanserad och varierad spelupplevelse. SoulCalibur VI kör hårt på retrospåret med omtagning av spelets mytologi, märkbara laddningstider och tröttsam manlig blick.

Den ”riktiga” Souls-serien har länge varit en stor favorit hos mig. Enda sedan Soul Edge i Gröna Lunds arkadhallar för ett par årtionden sedan, har spelen stått ut från sin omgivning. Battle Arena Toshinden och Bushido Blade gjorde varianter av svärdsdueller men Soul Edge som blev Soul Blade och senare SoulCalibur hade en balans och precision som fick det att stå ut.

Recension: Overcooked! 2 – Surf ’n’ Turf [PS4]

Efter att ha hjälpt Kung Lök att besegra, eller i alla fall tillfälligt försinka, de obröda varelser som plågat Mat-kungariket är det dags att ge sig iväg på semester till soligare orter. Äventyrsbad, grill och smoothies är vad som möter oss i en markant svårare expansion.

Jag har knappt spelat Overcooked 2(9/10) eller dess föregångare Overcooked (6/10) på egen hand. Istället är det tillsammans med två vänner jag har hackat, kavlat, mixat och fräst mig igenom otaliga recept och udda situationer för att leverera mat till ett krävande klientel.

Recension: NHL 19 [PS4]

Maskothockey höjdpunkten i oväntat buggig följetång i nya kläder, mest toppluvor och täckjackor.

Jag har spelat en enorm mängd hockeyspel från EA Sports i mitt liv. I konkurrens med nämnda spelbolags fotbollsövningar, är detta tveklöst den spelserie jag plöjt ner mest tid i genom åren. Därför är det extra intressant när ett nytt spel lyckas överraska mig.

Recension: Pro Evolution Soccer 2019 [PS4]

Fantastiskt på plan, mindre lyckat utanför. Pro Evolution Soccer 2019 fortsätter rulla vidare i samma hjulspår som tidigare.

För varje år som går kommer i september, en månad innan konkurrenten, årets fotbollsspel från Konami. Anledningen till det tidigare släppdatumet är förstås ren spekulation från min sida, men möjligheten att locka en och annan fotbollsspelsabstintent FIFA-spelare att byta märke borde vara del av tänket.

Recension: Strange Brigade [PS4]

Brittiska samväldskrigare nedgör våg efter våg av odöda i djungelns mörkaste hjärta. Det känns lättsamt på både gott och ont när ondskan ska bekämpas med ett stadigt avtryckarfinger och glimt i ögat.

Jag är väldigt förtjust i Strange Brigades inramning. Från de grynigt svartvita filmerna mellan uppdragen ombord den ballaste av mänsklighetens farkoster, Zeppelinaren, till berättarröstens härligt torra brittiska humor finns det något mysigt pulpigt som är svårt att värja sig från.

Recension: Fall of Light: Darkest Edition [PS4]

Vad händer om man korsar Dark Souls: Remastered (10/10) med Ico, sumpar spelkontrollen, reducerar grafiken till ett mediokert PS2-spel och ger det till en grinig spelrecensent med dåligt tålamod? Snart ska ni få svar på frågan.

Jag recenserade en gång för hundra (eller knappt fyra) år sedan Dark Souls-klonen Lords of the Fallen (4/10). Det jag främst minns från det spelet var att det var väldigt snyggt, men att det tyvärr förlitade sig på en alldeles för klumpig kontroll. Det ledde till att det var njutbart att utforska spelet, men inte alls tillfredställande att slåss mot fienderna. Fall of light är ungefär samma upplevelse med en stor skillnad, den har inga märkbara positiva sidor.

Recension: Unravel Two [PS4]

Unravel (7/10) blev lite av en publikfavorit under E3 2015, då skaparen Martin Sahlin charmade den samlade journalistkåren och många tittare där hemma med sin lätt obekväma presentation och en fysisk version av Yarny. Det lilla garntrollet blev lagom varmt mottaget när själva spelet kom ut, men spelets hemtrevlighet och mysighet blev nästan unisont hyllat.

Unravel Two börjar på ett vackert hav i storm. Den röda protagonisten kämpar förgäves med att hålla en liten fiskebåt på rätt köl. När de ilskna vågorna till slut blir för mycket kastas hen iland på en karg ö. Men vår hjälte är inte ensam, ur en uppspolad väska kryper en blå garntott fram och tillsammans beger de sig mot öns ståtliga fyrtorn.

Recension: Secret of Mana [PS4]

Att skapa nyversioner av äldre spel är svårt. Vad ska man ändra, vad ska man behålla, vad behöver putsas, vad ska skäras bort helt, vad får man lägga till utan att tappa känslan för originalspelet? Valen blir speciellt svåra i de fall när det är ett originalspel, älskat av många, som görs om och speciellt när det har gått lång tid sedan originalet gavs ut.

När Secret of Mana dök upp till Super Nintendo i mitten av 90-talet kombinerade det framgångsrika element från flera olika föregångare. Det gav ett större rollspelsdjup till vackra och berättarmässigt gripande spel som Zelda: A Link to the Past och det snabbade upp de tidiga rollspelens turordningsbaserade strider till någon slags hybrid som fungerade väldigt bra. Men framför allt gav det möjligheten att spela tillsammans. Tre personer kunde hjälpas åt att mala sig igenom världarna och gradvis uppgradera både vapen och magier.

Recension: Dead Rising 4 – Frank’s Big Package [PS4]

Jag har alltid varit ett stort fan av Capcoms Dead Rising-serie. Humorn, uppfinningsrikedomen och sättet den fångar klassisk zombieskräck utan att ta den på alltför stort allvar var alltid underhållande även om serien alltid haft problem med buggar.

Frank Wests, och senare även Chuck Greenes och Nick Ramos äventyr i olika zombieinfekterade miljöer var länge Microsoft-exklusivt. Efter att del ett och två släpptes till Playstation hösten 2016 så kommer nu del fyra, med allt extramaterial, äntligen till Playstation 4.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén