Vad kan man egentligen säga om år 2020 som inte redan är sagt? Det har varit ett på många vis omvälvande år som har tvingat oss alla till en omställning av vardagen. Med ett nytt samhällsklimat som innebär mindre social kontakt har förstås spel varit en stor faktor för att hålla humöret uppe, åtminstone för min egen del.
Det är ju därför tur att vi har ett så fantastiskt spelår att blicka tillbaka på, och detta ska vi förstås göra traditionsenligt med våra årslistor från och med juldagen.
Ett av årets hetaste spelsläpp borde utan tvekan ha varit CD Projekt Reds sci-fi-projekt Cyberpunk 2077. Jag skriver ”borde” eftersom det för många verkar ha blivit en delad upplevelse som inte alltid levde upp till förväntningarna.
Att spelet har släppts precis i övergången till en ny generation konsoler verkar ha blivit problematiskt, och framförallt verkar de som spelar spelet på den förra generationens konsoler ha upplevt mest problem. Jag är en av de som har spelat det på en helt vanlig PlayStation 4, och delar med mig av min upplevelse av Cyberpunk 2077.
Slutet på detta märkliga år närmar sig med stormsteg, och i redaktionen har vi mer eller mindre slutfört våra traditionella årslistor som du säkert ser fram emot att läsa i mellandagarna. Det dräller inte av nya spelsläpp, så det är väl ganska lugnt på recensionsfronten, men det finns ju alltid något att sysselsätta sig med.
Vi börjar som vanligt med vad som pågår i redaktionen!
”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.
I Phogs! är det lustigt nog två hundliknande varelser som sitter ihop, men i motsats till ovan nämnda exempel presenteras de här som en drömlik varelse som faller sig naturlig i världarna där spelet utspelar sig. Att de presenteras på det här viset istället för det lite trångsynta och uttjatade sättet känns fräscht, och jag blir nyfiken på hur spelet är upplagt.
Du lever i en kall och karg värld med din familj, och på klassiskt manér har du som mannen i hushållet gett dig ut för att försvara det som är viktigt för dig. Som hjälte och huvudperson har du ditt trogna svärd, kastkniv och fackla med dig för att kunna stå emot naturens alla faror.
Naturligtvis, som i alla bra historier, går något snett och ditt enda mål blir snabbt att bara överleva och försöka ta dig hem till din familj. För omväxlings skull är du varken soldat eller yngling med potential. Du är bara en man som vill komma hem.
Årets sista stora spelsläpp har nu landat, och jag är förmodligen inte ensam om att ha längtat efter Cyberpunk 2077. Vår recension kommer dessvärre att dröja ett tag till då vi inte fick tag i det förrän efter spelets lansering, men Jonny har tagit sig an det gigantiska projektet.
I övrigt börjar recensionsuppdragen sina en aning inför julen, men vi har samtidigt fullt upp med att summera årets upplevelser. Innan dessa årslistor blir spikade finns det dock fortfarande lite tid att hinna ikapp saker vi har missat under årets gång.
DARQ hör till den där kategorin av spel som befinner sig någonstans mellan ett besök hos psykologen och hopp och lek i sandlådan. Med en stil som hämtad ur en film av Tim Burton bäddas jag in i ett mörker som inte avslöjar några detaljer om vad som händer eller vad jag har att göra med saken. Men jag tar några stapplande steg och börjar utforska min omgivning.
Utan att få några som helst instruktioner om kontroller och liknande tar det en liten stund för mig att förstå vad det är jag ska göra. Men en sak är klar, jag är i någon sorts drömvärld eller limbo där saker inte är som de ska. Den unge mannen jag spelar är uppenbarligen en plågad själ och det dröjer inte allt för länge innan jag stöter på inslag som speglar detta.
När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.
Visage är det senaste i en lång rad indiespel som har tagit sig an denna utmaning, och med förebilder som P.T. och Amnesia: The Dark Descent har utvecklarna åtminstone tittat åt rätt håll för inspirationen. Men det är ju ett ganska långt steg mellan inspiration och att faktiskt applicera vad dessa spel bidrog med när de förändrade skräckspelen för alltid.
Efter att ha avnjutit två fenomenala upplevelser i form av Life is Strange och uppföljaren Life is Strange 2, kastar jag mig gladeligen över studions senaste titel Twin Mirror.
De föregående verkens upplägg återspeglas någorlunda även i den psykologiska thriller som jag står inför. Journalisten Sam har för två år sedan lämnat det lilla gruvsamhället Basswood efter att bokstavligen lyckats jämna gruvindustrin med marken tack vare sitt journalistiska grävande.
Första helgen i årets sista månad är här, och på redaktionen har vi så smått börjat summera detta spelmässigt trevliga, men på många andra vis tuffa, år. Det är ju inte helt slut på spelsläppen för i år, men det blir nog svårt att exempelvis hinna igenom det mångfaldigt försenade Cyberpunk 2077 innan listorna blir spikade. Det finns ju dock ingen brist på andra spel att hylla i år.
Vi vill förstås veta vad du sysselsätter dig med i den kommande helgen, men vi sparkar traditionsenligt igång konversationen med våra planer!
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén