Högsommarvärmen har rullat över oss denna vecka och själv har jag fått en del hemska minnen från förra årets brutala värmebölja. Förhoppningsvis blir det inte lika ihållande i år dock, så att den redan högljudda fläkten i min PlayStation 4 får vila en aning.
Nu närmar ju sig helgen igen, och trots lite nyhetsstiltje efter E3-mässan finns det ju verkligen ingen brist på spel att sysselsätta sig med. Vi börjar i vanlig ordning med våra redaktionsplaner!
Lugnet efter E3 har börjat sprida sig och midsommarsnapsen har hunnit sjunka undan. Juli månad innebär att Sverige försätts nästan i dvala och skolorna har stängt och de flesta har semester från sina jobb. På spelfronten syns även att juli är en svag månad med väldigt få spelsläpp. Branschen vet säkert av erfarenhet att till och med spelarna föredrar en bok i hängmattan eller en dag på stranden framför heldagar i vardagsrummet med neddragna rullgardiner.
Men självklart finns det några guldkorn för de allra mest hårdföra spelarna, och jag har valt ut mina favoriter.
Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.
Detta i kombination med stämningsfull musik, tidlös fiendedesign och underhållande rollspelselement blev så lyckat att begreppet Metroidvania myntades, som en subgenre med titeln som största inspirationskälla.
Jag är ett stort fan av Neil Gaimans böcker och hade turen att höra honom prata i kryptan under Lunds Domkyrka i samband med att Mirrormask premiärvisades under Fantastisk Film Festival för många, många år sedan. Så när ett spel beskriver sig som influerat av en av hans bästa verk – Neverwhere kan jag självklart inte låta bli att undersöka det.
Lunar Great Wall Studios kan ha tagit sig lite vatten över huvudet när de gjorde den jämförelsen, för visst finns det vissa ytliga likheter mellan Another Sight och Neverwhere, men det är så fumligt och klantigt genomfört att det nästan gör ont att spela igenom.
Då har vi kommit till helgen där vi i regnskurar ska låtsas njuta av sommaren, där lunchdrickat blir utspätt av droppar från gråa moln och där någon stackare får för sig att vara den första att dansa runt stången.
Jag minns att jag och min son en midsommar för många år sedan byggde en midsommarstång i Minecraft. Men inte sjutton dansade våra fyrkantiga gubbar runt den. Istället hackade vi berg och sköt zombier med pilbåge – en lyckad fest tycker jag.
Men nu är vi nyfikna på vad du har i kikaren när det kommer till midsommarhelgen. Blir det något spelande?
Jag ska inte påstå att jag är väl bevandrad i massiva online-rollspel, men ett hundratal timmar har jag ändå investerat i genren. Den senaste erfarenheten stavades The Elder Scrolls Online: Summerset (6/10) och där fick jag möjlighet att besöka högalvernas fäste i den episka värld som The Elder Scrolls-serien utspelar sig i.
I den nya expansionen Elsweyr är det äntligen dags att besöka hemvisten för kattrasen Khajiit. De behöver all hjälp de kan få då ett gäng drakar har beslutat sig för att jämna civilisationen med marken.
När jag spelar Effie får jag lite flashbacks till 90- och det tidiga 2000-talets plattformsgiganter som till exempel Crash Bandicoot, Spyro the Dragon, Ratchet & Clank osv. Inte för att Effie är särskilt likt dessa rent estetiskt, utan för att spelet på något sätt genomsyras av den enkelhet som flera av de titlarna hade när det begav sig.
Spelet inramas av en berättelse om den lokala by-tuffingen Galand som trots sin atletiska fysik är för lat för att hjälpa en gammal kvinna i nöd. Kvinnan visar sig vara en häxa och vips så har den unge Galand förvandlats till en (fortfarande hunkig), men betydligt äldre farbror som straff. För att återfå sin ungdom beger han sig till en närliggande tempelruin i jakt på hjälp från högre makter, och det är även där jag får ta kontroll över honom för första gången.
Då var det dags att fira helg igen då. Tänk att det redan är midsommar nästa vecka! Med årets E3-evenemang alldeles i ryggen, försöker vi blicka fram mot sommaren och lugnet.
Men på redaktionen ligger vi inte på latsidan. Under veckan har ni kunnat läsa om förhandstestet av Code Vein, recensionen av Dragon Star Varnir (6/10) och annat intressant.
Trevlig helg!
Jag har fortfarande lite svårt att hänge mig berättelserna i spelgenren visuella romaner. Det beror inte på att grafiken är dålig, handlingen är klen eller att karaktärerna är tråkiga – tvärtom!
Det som jag alltid har haft svårt för är det eviga tryckandet på X för att förmå spelet att hoppa fram till nästa sjok av text. Men nu sitter jag här med en förhårdnad på höger tumme och längtar efter nästa berättelse. Jag har spelat World End Syndrome, och trots att jag inte är klar med spelets alla alternativa slut är jag av någon anledning ändå helt frälst av denna upplevelse.
Det verkar som det mesta i världen har gått snett. När jag vaknar upp är det mesta omkring mig i ruiner och jag behöver en mask som filtrerar luften för att kunna andas. Min följeslagare hinner introducera frukter som kallas ”blodpärlor” och att jag behöver dessa för att klara mig.
Jag hinner nätt och jämnt konsumera en blodpärla innan en annan grupp dyker upp och förslavar oss. Min uppgift blir nu att försöka samla in blodpärlor åt mina slavdrivare ihop med en medfånge.
Tack och lov är vi långt ifrån hjälplösa då vi besitter vampyrkrafter som låter oss svinga gigantiska vapen med lätthet. Vi beger oss ner under markytan, fast beslutna att försöka överleva uppdraget och de faror som lurar nere i mörkret.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén