Novembers höstmörker tar nu slut och vi kliver in i decembers julstämning. Det är första advent nu på söndag, och min familj har redan ställt fram adventsljusstakarna vid fönstren.
När årets sista månad och jultider börjar, är det ett perfekt tillfälle att avsluta året med det där spelet som du inte hunnit spelat klart. Du kanske till och med har funderat på vilka som är de bästa spelen i år? Det finns gott om tid att tänka på detta, och under tiden berättar vi om våra spelplaner i helgen!
Årets sista månad är runt hörnet och mellan alla lussebullar, julklappar och nyårsraketer ska det hinnas med lite spelande också. December månads spelsläpp är lite glesare än vanligt då många påbörjar julklappsköpen betydligt tidigare och flertalet utgivare försöker få ut spelen i god tid för att dra nytta av den extra försäljningen. Dock går det självklart att välja ut några guldkorn som skiner extra mycket på spelhyllan.
Under denna månad trängs dansspel i japansk skolmiljö med taktiska spel baserat på svenskt papper-och-pennarollspel och kortspel i Witchermiljö med svenskutvecklat actionäventyr i en öppen värld.
Årets sista månad är snart här, och för att höja PlayStation Plus till nya höjder, bjuder Sony denna gång på ett stort lass med underhållande och intressanta titlar. Bland annat får vi tillgång till skräckmästarna Frictional Games kusliga Soma (8/10) som Johan rekommenderade skräck- och science fiction-fanatiker att spela.
Som om inte det vore nog, bjuds vi även på det underhållande Onrush (8/10), den episka grafiska novellen Steins; Gate och den dystopiska passkontrollantsimulatorn Papers Please (9/10). Frågan som nu kvarstår är hur tusan vi ska hinna att plöja igenom detta nya tillskott till skämshögen.
För knappt 130 år sedan föddes Howard Philips Lovecraft i Provicence, Rhode Island. Han skrev under sin relativt korta livslängd (47 år) en rad dystra skräckhistorier med domedagstema som sedan har inspirerat diverse konstnärer till otaliga tolkningar av hans verk, alla mer eller mindre trogna originalmaterialet. Ofta blir det inte mer än ytliga kontaktpunkter med Lovecrafts mardrömspsykoser, till exempel att man sätter Chtulu i titeln och kryddar äventyret med dyster stämning, domedagskultister och oformliga tentakelmonster.
Men Auroch Digital har inte bara valt att russinplocka Lovecrafts kaka på monster. Det turbaserade strategi-elementet har de mer eller mindre snott rakt av från X-com. Upplägget med ockulta nazister är numera en egen sub-genre så där är det svårare att hitta exakt var de “inspirerats”, men Hellboy och Wolfenstein är två källor som ligger nära.
Jag kommer fortfarande ihåg den där krypande, ofrånkomliga känslan av hjälplöshet som jag upplevde första gången jag tittade på filmen ”Alien”. Efter att ha återupplevt filmen många gånger som vuxen, har jag identifierat skräcken lite tydligare; det som är läskigt är att den fientliga varelsen är ett rovdjur, att den anpassar sig snabbare än en människa och att dess beteende inte går att förutspå.
En liknande känsla möter mig i Endnight Games blandning av skräck- och överlevnadsspel, och det beror inte på att jag befinner mig på ett rymdskepp utan snarare att jag inte kan lita på titelns artificiella intelligens. Jag känner mig inte säker någonstans…
Jag inskaffade samlingen Castlevania: Requiem (9/10) eftersom de två inkluderande spelen tillhör de bästa i hela serien. Äntligen kunde jag spela Rondo of Blood på engelska och på PlayStation-plattformen, då jag tidigare endast testat den japanska utgåvan via Wiis Virtual Console. Dessutom fick jag möjligheten att spela om mästerverket Symphony of the Night för första gången på nästan tjugo år.
Jag började utforska det aggressivt utmanande spelet med Richter Belmont, och mina minnen av de elaka fienderna väcktes åter efter mitt möte med första banans boss. Men eftersom bandesignen är såpass välgjord och att de väl gömda hemligheterna lockade skattjägaren i mig, lät jag inte hindras av motgångarna, orsakade av hänsynslös död.
Under förra månaden tillbringade jag kopiösa mängder tid med det enorma Assassin’s Creed Odyssey. På gott och ont tillhandahölls ingen recensionskod, vilket dels gjorde att vi inte kunde leverera våra åsikter om spelet i recensionsform, men å andra sidan kunde jag uppleva spelet på egna villkor utan tidspress istället.
Och mina villkor visade sig ta upp närmare 80 timmar av mitt liv för att sedan leda mig till att återvända till originalspelen i serien.
Jag har alltid gillat den legendariska berättelsen om familjen Belmont och deras roller som vampyrjägare. Kombinationen av arkadäventyr, klassisk skräckmytologi och ikoniska karaktärer har varit delar av den stabila infrastrukturen i Konamis spelserie Castlevania sedan 1986.
Nu har spelföretaget rest tillbaks i tiden och lanserat samlingen Castlevania: Requiem, där två av de mest mytomspunna titlarna sluts samman i full cirkel.
Efter att feberyran har lagt sig och alla pengar från löningen är brända på Black Friday-rean, är det nog dags att masa sig hemåt och ta igen sig lite, eller hur? Någonting måste ju den nya 4K-skärmen matas med och varför inte testpressa den med lite PlayStation-spel i helgen?
Av någon anledning har jag tappat intresset för dessa hysteriska påfund – förmodligen för att jag börjar bli så gammal, men spelandet har ju ingen maxålder. Därför kommer jag att tillbringa delar av helgen från min gamla Sony HD TV och spela vidare i normal upplösning.
Ibland känns det sannerligen som att tiden bara springer iväg. I synnerhet i detta fall då hade hunnit glömma bort att den 22 november är ett väldigt viktigt datum för PSbloggen. Igår var det nämligen vårt femårsjubileum, och det har varit en härlig resa tillsammans med skribenter, redaktörer, men viktigast av allt – våra fantastiska läsare.
Vi har gått igenom en hel del förändringar sedan starten, både personalmässigt och i vårt upplägg, men vår trogna läsarskara har bestått och gjort allt detta möjligt.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén