Sedan spelseriens start har Call of Duty delat upp sig i flera olika grenar. Treyarch lanserade det första Black Ops redan 2010 och sedan dess har serien fått ett antal uppföljare, varav det senaste släpptes för tre år sedan i form av Call of Duty: Black Ops III (7/10).
Nu är tiden inne för den fjärde installationen och varumärkets femtonde titel sedan starten 2003; Call of Duty: Black Ops 4.
Nu är helgen här igen och det betyder för många några extra timmars möjlighet att spela spel. För egen del blir det inte så mycket av den varan då jag ska ställa upp i Stockholms öppna mästerskap i kendo. Jag har aldrig tävlat i sporten tidigare, vilket gör att jag redan nu känner mig lite som inför en bossfajt i Dark Souls Remastered (10/10); nervös och osäker. Förmodligen blir det Game Over redan i de första matcherna, men den som inte försöker, vinner heller aldrig något.
Veckans stora nyhet är självklart att Sony äntligen utannonserat att det ska gå att byta sitt PSN-ID. Äntligen kommer jag att få möjlighet att ändra mitt generiska namn till något som är mer passande. Som jag har längtat!
Ett av mina första spel till PlayStation 3 var Valkyria Chronicles. Den träffsäkra blandningen av strategibaserade eldstrider och en djup berättelse om motståndsrörelsens modiga soldater fängslade mig verkligen.
Nu återvänder SEGA till det Europeiska kriget med en ny saga om kamratskap, kulspruteeld och överlevnad i Valkyria Chronicles 4.
Fist of the North Star är ett namn som jag med jämna mellanrum stött på genom åren, men som jag egentligen aldrig har utforskat på grund av de lite halvrisiga spelen som har dykt upp då och då. Nu när Yakuza-utvecklarna har fått möjlighet att göra sin tolkning av källmaterialet var det dock svårt för mig att inte hoppa in med huvudet först.
Berättelsen centreras runt en postapokalyptisk värld som går igenom en extrem vatten- och bränslebrist, vilket får till följd att mängder av människor försöker sko sig själv på andras bekostnad. Enklast skulle kunna det beskrivas som Mad Max, fast med anime-reglaget uppskruvat så mycket det bara går.
Maskothockey höjdpunkten i oväntat buggig följetång i nya kläder, mest toppluvor och täckjackor.
Jag har spelat en enorm mängd hockeyspel från EA Sports i mitt liv. I konkurrens med nämnda spelbolags fotbollsövningar, är detta tveklöst den spelserie jag plöjt ner mest tid i genom åren. Därför är det extra intressant när ett nytt spel lyckas överraska mig.
Oj oj oj, nu är det bara 12 veckor kvar på detta år, sedan är det redan 2019! Jag börjar ställa mig lite frågande till hur vi ska hinna med höstens drös av kvalitetstitlar innan det är dags att sammanfatta 2018 i våra årskrönikor. Snart är det dags!
Under veckan som har gått, har vi på redaktionen hunnit med att skriva om två riktiga höjdarspel i form av Mega Man 11 (8/10) och Disgaea 1: Complete (8/10). Fler titlar ligger dock på recensionsborden och flitens lampa lyser fortfarande, men innan vi tar helg tänker vi dock avslöja våra helgplaner.
Då och då dyker det upp spel som är svåra att placera i fördefinierade fack. I detta fall är det lite besvärligt – jag vet nämligen inte om genren pixelgrafiskt chatt/pusselspel/tamagotchi-äventyr finns, men det är det närmaste jag kan komma. Men jag kanske behöver ta och packa upp vad det innebär så det blir lite mer begripligt?
Stay är onekligen ett av de mest unika och annorlunda spelen jag spelat på väldigt länge. Det hela börjar med att en person som verkar lida av lite sömnproblem oroligt rör sig runt i sin lägenhet innan han slutligen går och lägger sig. En mörk skugga uppenbarar sig i rummet, personen vaknar med en skräckslagen min och allt blir mörkt. Ett litet tag senare ser vi samma person sätta sig ned framför en dator i ett mörkt rum och får kontakt med mig.
Den japanska rollspelserien Disgaea gjorde debut redan 2003 med Disgaea: Hour of Darkness till PlayStation 2. Efter det första spelet har serien fått flera uppföljare, återutgivningar och en anime.
Femton år senare har Nippon Ichi Software gått tillbaka till originalspelet och restaurerat det i nyutgåvan Disgaea 1: Complete, nu till PlayStation 4.
Jag älskar Mega Man. Redan som liten parvel blev jag stormförtjust i en hel genre tack vare den magiska plattformsperfektion som den blå bombarens tidiga äventyr briljerade med. Än idag har ytterst få sidoskrollande actionspel ens kommit i närheten av samma spelglädje som dessa legendariska skatter från 80- och 90-talet sprudlar av, trots många försök.
Till skillnad från seriens senare delar tar Mega Man 11 ett par steg in i framtiden, och överger den nostalgiska åttabitarsestetiken som väckte nytt liv i genren för tio år sedan. Miljöer och karaktärer är nu uppbyggda med tredimensionell grafik istället för pixlar, musiken framförs inte längre av ett ljudchip från åttiotalet och vår hjälte har utrustats med ett par helt nya förmågor. Under ytan återfinns lyckligtvis samma tidlösa design med silkeslen kontroll, den har bara fått en ny inramning.
Det asymmetriska skräckspelet Dead by Daylight bjuder på nagelbitande spänning, oavsett om jag är en överlevare eller en av de blodtörstiga mördarna. Spelets simpla katt och råtta-lek är ett stabilt upplägg, men en viktig förmån kan vara den avgörande skillnaden mellan liv och död.
En särskild förmån kan vara förändra förloppet i en match, för både mördare och de livrädda generatorsökarna. Alla karaktärer har tre särskilda specialförmågor som också ger varje individ en viss personlig stil, men dessa kan läras vidare om en person rankat upp till minst nivå 30 i Bloodweb. Du kan också inskaffa dessa värdefulla egenskaper i Shrine of Secrets i utbyte mot Iridescent Shards.
Jag tänker lista fem personliga favoritförmåner och mina val är rangordnade efter effektivitet.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén