Nostalgi är riktigt knepigt för det mesta; det känns som att minnena alltid överträffar verkligheten, oavsett hur verkliga vi än tycker att fragmenten av dåtid verkar. Denna villfarelse blir väldigt tydlig när det kommer till spel som jag spelat för länge sedan och får möjlighet att återvända till under senare år.
Det senaste exemplet på denna företeelse för min del var Final Fantasy IX, där musiken och känslan var på topp men där grafiken brottades med enorma problem då högupplösta karaktärer vistades i luddiga, lågupplösta miljöer. När jag sätter mig med Burnout Paradise Remastered; nyversionen av det tio år gamla mästerverket från Criterion Games, dras jag dock rakt in i en häftig nostalgitripp där allt är helt perfekt.