Månad: november 2017 Sida 2 av 4

Need for Speed-serien har sedan länge fått agera substitut till Burnout Paradise i min värld, något som har gett mig en mersmak för titlarna, även om de aldrig nått upp till samma nivå. Nu är 2017 års upplaga av serien här och det är redan från början uppenbart att utvecklarstudion Ghost Games har hämtat en del inspiration från Criterions mästerverk.

Spelet är fyllt av bensinmackar att hitta, skyltar att köra igenom och utmaningar runt om på kartan. Till körupplevelsen har även ett berättelseläge lagts, och självklart ställer jag mig frågan; har studion lärt sig något av dikeskörningarna i Need for Speed (6/10) eller har vi månne ett nytt Need for Speed: The Run att se fram emot?

Läs mer

Att det pågick ett konsolkrig mellan Sega och Nintendo långt innan varumärket PlayStation fanns är allmänt känt, och att respektive företag hade varsin maskot i form av galjonsfigurerna Sonic och Mario likaså. Sega har sedan många år gett upp hårdvarukampen och ger ut sina spel på de andra plattformarna. Att jag överhuvudtaget tar upp giganternas kamp är givetvis för att Sonic Forces släpptes knappa två veckor efter det senaste Mario-spelet och jag var givetvis nyfiken på om de båda plattformshjältarna lever upp till gamla meriter.

Min erfarenhet av Sonic-spelen är tämligen begränsad, och det är bara ett par av figurerna jag känner igen sedan tidigare. Som tur är får jag skapa min egen hjälte som tar upp kampen mot Doctor Eggman tillsammans med Sonic och de andra motståndskämparna. Berättelsen är oväntat mörk där Eggman och hans allierade har dragit igång apokalypsen, något som känns helt malplacerat med de annars färgglada fabeldjuren i miljön.

Läs mer

På PlayStation Vita har vi sett en hel drös med japanska grottkrypare på senare år och Demon Gaze II sällar sig till den skaran. Föregångaren Demon Gaze (7/10) släpptes i Sverige våren 2014 och med uppföljaren får även PlayStation 4-ägare chansen att utforska labyrinter med rutnätskartor. Tvåan utspelar sig i samma värld, men på en annan plats och flera år efter händelserna i del ett. Det finns inga hinder mot att ta sig an del två utan att ha spelat ettan då berättelsen är helt fristående.

När spelet börjar rymmer protagonisten från ett fängelse och dras snabbt in i en motståndsrörelse som vill störta stadsstaten Asterias onde diktator. Till sin hjälp har han en brokig skara kämpar som gömmer sig i ett värdshus och sänder piratradio för att få med sig folkmassan. I början strider du ensam, men varje gång du besegrar en demonboss fångar du dess själ och rekryterar den till ditt äventyrargäng. Det är ett annorlunda sätt att bygga din stridsgrupp, och tyvärr ges ganska små möjligheter att anpassa dina vapendragare.

Läs mer

På senare år händer det tyvärr mer och mer sällan att jag överraskas av spel, då både nyhetsbevakning och mitt intresse gör att jag oftast har ganska bra koll på spel när de dyker upp. Max: The Curse of Brotherhood bryter trots allt trenden och lyckas charma mig totalt efter att ha varit på förhand okänt för mig.

Jag förvånas när jag läser att spelet ursprungligen släpptes 2013 på en konkurrerande plattform, då både grafik och spelupplägg känns fräscha och moderna. När introfilmen spelas går tankarna direkt till en Pixar-film med sin färgglada presentation och lite plastiga känsla, även om jag samtidigt får en förnimmelse av att det är ett barnspel.

Läs mer